”Fosterlandet främst” lyder en gammal nationalistisk paroll som knappast har någon god konjunktur just nu. Förvisso, det finns möjliga tolkningar av denna paroll som är osympatiska. Det skulle kunna innebära nationell chauvinism, imperialism och bristande förståelse för andra nationaliteter. Men i en viss mening borde den gälla – välfärdsstaten är först och främst till för svenskarna och inte för hela världen.
Den socialdemokratiske ideologen och nobelpristagaren i ekonomi Gunnar Myrdal brukade säga att välfärdstaten är ett nationellt projekt. Dess grundval, det samhällskontrakt som den baserar sig på, är nationellt. Som svensk har man nedärvda rättigheter, men också skyldigheter gentemot staten. Det säger sig självt att dessa rättigheter inte kan utsträckas till hela världen, utan att välfärdsstaten skulle kollapsa. Sverige kan inte vara hela världens socialbyrå.
Förvisso kan man, precis som en privatperson som tillgodosett sina egna behov kan skänka litet pengar till välgörande ändamål, när svenskarnas behov är tillfredställda, skänka litet pengar till andra, mindre resursstarka, t.ex. i form av bistånd. Det förutsätter dock att man verkligen tillgodosett de plikter som staten har mot sina medborgare. Om detta inte har gjorts, blir bortskänkandet i praktiken ett orättfärdigt utnyttjande av medborgarna, som i längden måste leda till välfärdsstatens kollaps.
Hur ser det nu ut i Sverige? Uppfyller staten de plikter de har mot sina medborgare? Vi kan ta bostadsmarknaden som exempel. Bostadsbristen är på många håll skriande. På många håll kan man behöva ha flera tusen ködagar för att över huvud taget få en hyresrätt, och de hyresrätter som då erbjuds kan vara så dyra, att de blott med mycket stor svårighet kan betalas av låginkomsttagare. De som inte har tillräckligt med ködagar, och otillräckligt med resurser för en bostadsrätt, tvingas att söka sig till en osäker och problematisk andrahandsmarknad, som ofta bara bjuder en tillfällig lösning.
Staten klarar alltså inte av denna elementära uppgift, att se till att sina medborgare kan få bostäder till ett skäligt pris (utan bostad går det knappast att leva ett fullvärdigt liv). Trots detta låter man över hundratusen invandrare komma till Sverige varje år, som också dessa måste bo någonstans. Detta går inte ihop. Om man inte klarar av att lösa bostadssituationen för svenskar, kan man inte åta sig samma uppgift för invandrare.
Detta exempel visar att samhällskontraktet är brutet. Invandrare prioriteras före svenskar. Detta sker på område efter område. Nu är för första gången en majoritet av alla arbetslösa utomeuropeiska invandrare. Detta gör att välfärdsstatens uppgift förändras. Tidigare var dess uppgift framförallt att ge svenskarna en grundtrygghet – nu är det alltmer dess uppgift att suga ut svenskarna, och omfördela pengarna till invandrarna.
Detta måste göra att många som egentligen tycker om tanken på en välfärdstat, där man har rättigheter, men också plikter, där man tar hand om varandra och sörjer för varandra, nu blir skeptiska. En anledning till att det är så svårt att etablera en välfärdsstat i USA är att det i praktiken skulle innebära en omfördelning emellan etniska grupper. Samma mekanism gäller i Sverige, och det gör nu att välfärdsstaten nu eroderar.
Det finns bara ett sätt att rädda välfärdstaten. Det är att prioritera svenskar före invandrare.
Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent