I år firas den äldsta förordningen om yttrandefrihet i världen inom det officiella Sverige. Firandet sker bl.a. i regi av Kungliga biblioteket som kallar till samtal om den förment vitala demokratin i vårt land. Det är inte alls förvånande att den invandringskritiska oppositionen inte är inbjuden. Det var 250 år sedan Sverige fick en tryckfrihetsförordning under en tid som fått namnet frihetstiden av historiker. Att frihetstiden karaktäriseras av partikäbbel och nationell splittring är något som det talas tyst om när illusionen av en väl fungerande yttrandefrihet ska manifesteras.

De senaste trettio åren har yttrandefriheten urholkats genom en antinationell monopolisering av informationsutbudet. Tidigt mötte invandringskritiker en arsenal av vinklingar av budskapet och undanträngningen från det offentliga samtalet. Före internets genombrott fungerade den etablerade pressen, radio och television som de enda effektiva kanalerna riktade mot folket. Att under framför allt hela 1980-talet vara utestängd från de etablerade medierna genom att ständigt få insändare refuserade, att i radio och tv få sitt budskap förvanskat, att möta en vägg av tystnad vid försök att inleda en debatt är inte förenligt med yttrandefriheten, det är ett hån mot kärnan i vår nationella frihet.

Mitt beslut att genom musik förmedla min respekt för våra förfäder och deras ansträngningar för Sverige möttes föga förvånande av etablissemangets fördömanden. Beskyllningar om rasism och främlingsfientlighet duggade tätt. Försök att koppla musik och texter till nazism var bottennapp i förljugenhet. Jag ställde mig frågan var vår hävdvunna frihet tagit vägen? Jag beslutade mig för att inte vika ner mig för massmedias lögnmaskineri, framför allt för att en reträtt skulle ha varit ett svek mot mig själv och mina förfäder. Motståndet från mainstreammedia hårdnade och jag stämplades som ”vit makt-musiker”. Ingen konsertarrangör vågade anlita ett rockband som spelade för Sverige om Sverige.

Det blev inga folketsparkturnéer. Det blev inga spelningar i radio eller i TV när vår listetta skulle spelas. Vi fanns inte, vi skulle förtigas, förtalas, förlöjligas. När författaren Lisa Marklund häromåret spelade Ultima Thules version av nationalsången i radio vaknade hysterin och hon fick löpa gatlopp i de politiskt korrekta korridorerna. Det står tidigt klart för mig att yttrandefriheten har kringgåtts genom falska anklagelser om t.ex. rasism eller främlingsfientlighet.

Dagens Nyheter fortsätter sin serie som går ut på att ”avslöja” den påstått utbredda rasismen (DN 20/3). Är någon förvånad över att artikeln om Sverigedemokrater på Östermalm inte antyder att det finns sakliga skäl att vara kritisk till den förda migrationspolitiken? Tror någon kritisk läsare att de intervjuade Sverigedemokraterna inte förmedlade något annat budskap än kritik mot romer?

Alltfler läsare av de etablerade medierna och de som tittar på TV eller lyssnar på radio är kritiska, de har förstått att objektivitet och saklighet inte är värden som hålls högt, snarare försåtlig propaganda. Konsekvenserna för yttrandefriheten är emellertid allvarliga. Många har under lång tid valt att hålla tyst, att innerst inne vara kritisk till omvandlingen av Sverige till ett s.k. mångkulturellt samhälle, men utåt deklarera vad de tror är den officiella uppfattningen. Mot denna bakgrund är det inte alls märkligt att den tidigare kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth i artikeln i Dagens Nyheter först meddelar att hon läser Avpixlat och oroas över de etablerade mediernas bristande objektivitet, men senare när journalister ringer gör avbön och anklagar samma sajt hon tidigare hyllade för ”skrämmande världsbild”.

Jag har under årens lopp deltagit i många demonstrationer för ett tryggare Sverige. Jag har inte varit med om en enda manifestation som fått en neutral beskrivning i de etablerade medierna. Den långvariga demoniseringen har fått många svåra konsekvenser för yttrandefriheten bl.a. har vänsterextremister tagit sig friheten att vid varje nationell demonstration störa och förstöra. Vissa av motdemonstranterna har injagats att tro att de har rätt att kringskära yttrandefriheten. Hetsen i medierna smittar av sig och legitimerar övergrepp mot våra grundläggande demokratiska rättigheter. Vad skulle vänstern säga om de vid sina demonstrationer fick ständiga påhälsningar av en sverigevänlig opinion som skanderade ”inga kommunister på våra gator”?

När någon kallar en nyhetsförmedlare för ”hatsajt” är detta propaganda, om våra manifestationer för ett tryggare Sverige demoniseras genom antydningar om extremistkoppling skrattar jag rått åt lögnkavalkaden. Tror någon att vänster skulle försumma ett tillfälle att utbringa sin välsignelse över vilken demonstration som helst som protesterar för ökad invandring eller mot vad de kallar rasism? Jag har lärt mig att min kritik mot den totala samhällsomvandlingen av Sverige som massinvandringen orsakar är ovälkommen i kretsar som bejakar en nationell machosism, jag förstår att de älskar att söndra och härska i våra led.

Att brännmärka de nyheter som inte bekräftar de politiskt korrektas förvrängda världsbild är inget annat än ovärdigt ett land som högtidlighåller att det är 250 år sedan Sverige fick en tryckfrihetsförordning.

Uffe Hansen