Det är Sveriges snabbast växande kvinnoförbund. Men målet är att inte behövas, vilket förstås kan verka paradoxalt.
− Ingen fördel att dela män och kvinnor, menar Carina Herrstedt, SD-kvinnors ordförande.
Sverigedemokraternas satsning på att nå ut till fler kvinnor har, efter allt att döma, gått hem. Kvinnoförbundet, som innan det såg dagens ljus 2011 var ett nätverk, har nu över 1 000 medlemmar.
− För ett år sedan var vi inte ens 600, konstaterar Carina Herrstedt, förbundets ordförande sedan start.
I media framställs SD − ofta inte utan illa dold förtjusning − som ett parti som attraherar arga unga vita män. Kan de dessutom förses med attributet ”lågutbildade” blir det förstås ännu ”bättre”.
Även om tendensen nu tycks vara bruten på allvar, håller Carina Herrstedt med om att partiet har haft svårt att nå fram till kvinnor. En tänkbar förklaring till att det kan vara känsligt att ”komma ut” som SD:are, tror hon ligger i kvinnors arbete i kombination med samhällets syn på partiet.
− Om man till exempel jobbar i en förskola i ett invandrartätt område, kanske man drar sig för att ge ett barn tillsägelse eftersom man är rädd för att kallas rasist, säger hon.
− På det hela taget tror jag att kvinnor har svårare för att bli talade illa om än män. Så därför är tillmälet ”rasist” nog mer problematiskt för en kvinna, tillägger hon.
Kvinnoförbundets syfte är − som Carina Herrstedt − uttrycker det: att föra ut partiets politik till kvinnor och lyfta fram de frågor som attraherar kvinnor. För att göra det behöver man inte alls vara ”feminist”, en etikett som Carina Herrstedt för övrigt betackar sig för. Och att kvinnor bara skulle vara intresserade av de så kallade mjuka frågorna tror hon inte alls.
− Givetvis måste kvinnor vara lika angelägna som män om att ha en bra infrastruktur och ett starkt försvar, säger hon.
Det finns naturligtvis frågor som berör kvinnor mer än män − hedersrelaterat våld är en − men enligt Carina Herrstedt skyggar man i den allmänna debatten för att ta tag i problemets kärna:
− I stället sitter man och pratar om ”hen” och lika löner. Sedan heter det att kvinnor ”ramlar” från balkonger vilket ju verkar märkligt.
− Ett annat problem i just den debatten är att man förskjuter fokus genom att försöka skuldbelägga alla svenska män. Motargumentet är att ”det minsann finns svenska män som slår”, säger Carina Herrstedt.
Hon tillägger att det visst finns svenska män som tar till knytnävarna, men pekar på att det är skillnad mellan en enskild individs och ett helt kollektivs bruk av våld. I det senare fallet har det ju visat sig att även mammor och/eller andra kvinnliga släktingar kan vara pådrivande när det gäller straffet. På senare tid har dessutom en ny dimension av könsrelaterat våld uppmärksammats i Europa: unga utländska män i klungor som ger sig på och sexuellt ofredar flickor och kvinnor. De som påstår att detta beteende har kulturella förklaringar blir inte sällan motsagda av en falang som hävdar att det handlar om kön, inte kultur.
− Visst kan det handla om kön, men då om en skev syn på kvinnligt kön, säger Carina Herrstedt, som också pekar på ett annat nytt fenomen i svenska badhus där flickor och kvinnor − ibland även pojkar − blir antastade och tafsade på.
Den debatten har blossat upp nu under vintern och hur det då kan bli under sommaren vågar hon inte ens tänka på:
− Det slutar väl med att alla skötsamma, både pojkar och flickor, stannar hemma och då har vi fått ett samhälle som vi inte vill ha. Det daltas för mycket med dem som inte sköter sig och så får de andra stå tillbaka, säger hon.
Nu på måndag, den 8 mars, infaller Internationella kvinnodagen, ett tillfälle till profilering som i stort sett ingen i samhället vill försitta, och inte minst blir det förhöjd aktivitetsnivå i de politiska partiernas kvinnoförbund. Men här är SD-kvinnor undantaget som bekräftar regeln.
− Varför skrika högt bara denna enda dag? Vi gör på ett annat sätt. Vad vi behöver är starka och kunniga kvinnor, därför är veckoslutet i anslutning till den 8 mars för oss en utbildningshelg. Denna gång samlas vi i Kalmar, berättar Carina Herrstedt.
Hon konstaterar att det vid vissa tillfällen, som exempelvis utbildningshelgerna, är en fördel, för att inte säga en nödvändighet, att bara kvinnor närvarar. Inte minst handlar det om kvinnors rädsla för att ställa ”dumma” frågor när män är med, men utan denna hämsko släpper spärrarna.
− Så om du bara visste hur många ”dumma” frågor vi får, men som vi tillsammans löser på ett konstruktivt sätt utan att det blir genant, skrattar Carina Herrstedt, som också berättar att utbildningarna spänner över breda fält − från att deltagarna får lära sig att skriva motioner till att debattera.
− Ibland är det en klar vinst med bara kvinnor; ibland måste man helt enkelt fronta med bara kvinnor, tillägger hon.
Men i övrigt tror SD-kvinnor inte på segregation. Män och kvinnor ska jobba sida vid sida och förbundets mål är att kvinnor ska vara en naturlig del i styrelser på alla nivåer i partiet, inte skapa exklusiva kvinnliga enklaver. Av det skälet har man bara ett riksförbund och inte, som andra partier, kommunföreningar.
− Nej, det finns ingen vinst med kommunföreningar, med att dela män och kvinnor. Det ska vara individens kompetens som avgör och vårt mål är att egentligen inte behövas, säger Carina Herrstedt.
Liksom partiet i övrigt är SD-kvinnorna vana vid att få slåss mot fördomar och generaliserande påståenden som till exempel att Sverigedemokraterna är ett enfrågeparti. Men asylinvandringen har konsekvenser för hela samhället − för skola, vård och omsorg och det är Carina Herrstedts bestämda uppfattning att de allra flesta nu har fått upp ögonen för effekterna av den förda politiken.
− Jag tror också att de allra flesta är överens om att vi ska hjälpa de riktiga flyktingarna på ett sätt där vi får mest ut av våra pengar, och det är ju att hjälpa i närområdena, säger hon.
Men det uppvaknande som blev resultatet av höstens flyktingkaos borde enligt henne ha kommit långt tidigare.
− Nu är det väldigt mycket för sent och det är sorgligt. Vi har anklagats för att överdriva och svartmåla och bara fått däng för det. Övriga partier har målat i sig i ett hörn och även om Moderaterna har börjat närma sig oss, är det tydligen fruktansvärt att behöva ge SD rätt, säger Carina Herrstedt.
− Mitt mål är att SD:s politik ska bli verklighet och egentligen kvittar det vem som genomför den. Men visst är det frustrerande att vi har fått ta så mycket skit, fortsätter hon.
Men det är inte bara det omliggande samhället som bjuder SD-kvinnorna motstånd. Också inom partiet finns hinder.
− Ja, inte inom partistyrelsen. Där finns ett genuint intresse av att kvinnorna ska fram och inte se oss som kuttersmycken. Men det finns lokalföreningar där inställningen är mindre positiv och där vi nog uppfattas som ett hot som man inte har sett förut, säger Carina Herrstedt och nämner som ett konkret exempel att många kvinnor som vill utbilda sig får betala ur egen ficka. Men hon tillägger snabbt att den njuggheten långt ifrån gäller alla lokalföreningar.
Oavsett om motvinden kommer inifrån eller utifrån börjar SD-kvinnorna allt mer flytta fram sina positioner och Carina Herrstedt lovar att det ska bli mer av den varan.
− Under Almedalsveckan kommer vi att ta mer plats och bli aktiva på ett helt annat sätt än tidigare. För ska vi nå kvinnor, måste vi också skjuta fram kvinnor, säger hon.
Men i övrigt vill hon se en mix − inte minst viktigt i valarbetet.
− Här ska det finnas män och kvinnor, yngre och äldre. Den som har frågor om till exempel äldrepolitiken går nog inte till en ung man. Att fronta med rätt person är helt enkelt A och O, säger hon.