Invandrare, kvinna och gruppledare för Sverigedemokraterna. Den kombinationen gör Beata Kuniewicz i Södertälje tämligen unik. Hennes politiska engagemang väcktes av ingen mindre än Mona Sahlin.

− Det var i samband med valet 2010 när hon sa att hon aldrig skulle ha med Jimmie Åkesson att göra. Jag förstod inte hur det var möjligt att en ledare för ett stort parti kunde säga något sådant om en person som så många hade röstat in i riksdagen. Det tydde ju inte på någon respekt för svenska folket, säger den nu 40-åriga polskfödda tvåbarnsmamman, där hon sitter vid sin arbetsplats i Stadshuset i Södertälje.

När den dåvarande S-ledaren så totalt markerade sitt avstånd till Sverigedemokraternas ledare, var Jimmie Åkesson en tämligen okänd storhet för Beata Kuniewicz, men den saken skulle snabbt ändra sig.
− Jag blev nyfiken, började gräva och kom fram till att han hade mer rätt än Mona Sahlin, säger hon.
Det ledde till att hon i stor sett omedelbart sökte medlemskap i partiet, men hon var långt ifrån säker på att hon skulle accepteras. Det där med hennes invandrarbakgrund kunde ju ligga henne i fatet, trodde hon. Men svaret, att hon var välkommen, kom tämligen omgående − och på den vägen är det.

Men även om det var Mona Sahlin som blev direkt avgörande för Beata Kuniewiczs partitillhörighet, hade de politiska funderingarna börjat spira långt innan dess. Det började med att hennes make åkte till Sverige där han hade fått jobb i byggnadsbranschen. Hustrun och de två barnen, då tre respektive fyra år, bodde kvar i Gdansk vid Östersjökusten.
− Men efter ett år insåg vi att det inte funkade att han skulle bo så långt borta från familjen. Alternativen var att han antingen fick komma tillbaka till Polen eller att vi fick flytta till Sverige. Och det blev ju det senare, berättar Beata Kuniewicz.
Och kanske valet inte var så svårt. I Polen odlas nämligen bilden av Sverige som det förlovade landet − det som flyter av mjölk och honung. Där allt fungerar. Där allt är bara fint. Där demokratin genomsyrar allt och där ”korruption” bara är en teori. Men den verklighet som mötte familjen hade få beröringspunkter med den illusion som hade målats upp.

Efter lite flyttande hit och dit hamnade familjen till slut i Södertälje − närmare bestämt i Geneta, den stadsdel som enligt en nyligen publicerad polisrapport är en av landets farligaste. Riktig så illa var det kanske inte när makarna och deras två barn fick bostad just där, men det som mötte var i alla händelser alldeles tillräckligt för att Beata Kuniewicz skulle börja revidera sin uppfattning om det påstått fantastiska Sverige.
− Dagen efter att vi hade flyttat in skulle jag gå och handla. Och det blev en chock − det fanns ju inte en enda svensk, säger hon.
Men hur svårt det kan vara att komma i kontakt med svenskar i ett invandrartätt land hade hon redan tidigare fått inse. Hon jobbade bland annat på ett företag i Stockholmstrakten där arbetskamraterna kom från Chile och det forna Jugoslavien. I och för sig fanns det också polacker, men det var ju inte kontakt med landsmän hon helst ville ha när hon nu hade flyttat till ett nytt land.

En period arbetade hon också som städerska på nätterna.
− Resvägen var lång och besvärlig, dessutom var det ju mörkt. Så jag började fundera på om vårt beslut att komma till Sverige egentligen var så bra, säger Beata Kuniewicz.
Uppehållstillståndet kom efter bara några månader, men familjen hade fått kämpa: först för att få en lägenhet. Ett års väntan på att barnen skulle få komma på dagis och i förskola. Att få barnbidrag skulle visa sig inte vara det lättaste. Och så var det ju det här med den nästan obefintliga kontakten med svenskar.
− Jag ville träffa svenskar och lära mig språket. Men ingen kunde hjälpa mig så jag fick försöka lära mig på egen hand. Hela den första tiden gick jag runt med en ordbok i väskan och jag tog alla tillfällen till att ställa mig nära människor som talade svenska. Inte för att jag var nyfiken på vad de sa, utan just bara för att höra språket och lära mig, säger Beata Kuniewicz.
− Folk trodde väl inte jag var klok, tillägger hon med ett skratt.

Det faktum att hon och hennes familj hade flyttat från ett EU-land till ett annat gjorde henne också uppmärksam på att det i Sverige görs skillnad på folk och folk.
− Vi fick ingen information om något som helst, men det får däremot flyktingarna från till exempel Mellanöstern, säger hon.
Skillnaden i hur olika grupper behandlas blev för Beata Kuniewicz ännu tydligare när hon, efter ett år i Sverige, kunde börja på SFI.
Hon berättar:
− Till exempel såg jag hur det bland folk från Mellanöstern cirkulerade listor som skrevs på. När jag frågade, fick jag veta att det var närvarolistor som varje månad berättigade deltagarna till ersättning och en kvinna sa att hon fick 8 000 varje månad.
− Bara för att hon gick i skolan! Min man jobbade och fick 16 000 i månaden för det. Själv fick jag ingenting; inte förrän jag efter två år blev berättigad till pengar från CSN, fortsätter hon.

Något annat som stack i ögonen var att flyktingarna − i alla fall några − hade råd att ha bil. Familjen från Polen fick hålla till godo med allmänna kommunikationsmedel eller, om avstånden var överkomliga, apostlahästarna.
− Så jag började fundera på varför man skiljer på olika grupper och jag tyckte inte det var rättvist. Ibland skämtade min man och jag om att vi kanske skulle åka till Syrien och skaffa andra pass. För jag tyckte inte att det kunde stämma − att de som kommer från ett krigshärjat land skulle ha råd med egen bil, medan vi som kom från Polen och jobbade skulle ha det svårt, säger Beata Kuniewicz.
Allt detta, och inte minst den styvmoderliga behandling hon upplevde att arbetande invandrare, som inget hellre vill än att bli en del av Sverige och bidra till kommun- och statskassa, får jämfört med de som är eller säger sig vara flyktingar gjorde att hon började fundera på hur det egentligen stod till med rättvisan och jämlikheten. Därmed följde också det politiska uppvaknandet och så kom Mona Sahlins förklenande omdömen om Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna att bli det som direkt avgjorde Beata Kuniewiczs vägval.

− Jag blev politiskt aktiv 2011 och hamnade i utbildningsnämnden som just då hade en stor fråga om ett skolbygge på sitt bord. Jag hade ju ingen aning vad ärendet egentligen handlade om, så jag fick ta hjälp, skrattar hon.
2015, bara fyra år efter detta, var det dags för nästa kliv i karriären och hon blev då gruppledare för SD i fullmäktige, där partiet har åtta ledamöter − från början var de nio, men en är numera politisk vilde.
− Det både är och var en stor utmaning, säger Beata Kuniewicz om uppdraget som gruppledare, som bland annat innebär att hon numera tillbringar fyra timmar om dagen i Stadshuset.

Och det finns mycket i Södertälje som enligt Sverigedemokraterna måste förändras. Inte minst när det gäller skolan som Beata Kuniewicz genom sina barn, nu 13 och 14 år gamla, har bitter erfarenhet av.
− Vi har visserligen flyttat från Geneta, men barnen går fortfarande i Wasaskolan där. Av 620 barn är det bara nio som talar svenska hemma och mina ungar har aldrig haft en etniskt svensk klasskamrat, säger hon.
Den kompakta närvaron av syriska elever har gjort att barnen Kuniewicz har lärt sig ett nytt språk − syriska, som de använder hemma när de vill kommunicera något som föräldrarna inte ska förstå.
Beata Kuniewicz bara skakar på huvudet.
− Hemma försöker jag lära dem att båda tala och skriva på polska och svenskan har de faktiskt inga problem med, säger hon.
− Men de talar förstås Södertäljesvenska, tillägger hon.

Hon berättar också om dottern som fick matteundervisning på arabiska och givetvis inte begrep någonting. Och när det är föräldramöten troppar också en sex, sju tolkar upp.
− Jag har sagt till föräldrarna att de borde skämmas, och det föll naturligtvis inte i god jord. Men de får ju tolkhjälp i alla sammanhang, och då finns det klart ingen anledning att lära sig svenska, säger hon.
Själv uttrycker hon sig snabbt och felfritt på det språk som hon började lära sig först när hon hade fyllt 32. Och på det hela taget är hon ett bevis på vad man kan uppnå i ett nytt land. Om bara viljan finns.