Visa att du är en människa


I Sverige råder högkonjunktur. Under 2015 steg bruttonationalprodukten (BNP) med ungefär 4 procent och det kan bli något liknande under 2016. För ett industrialiserat land är detta en anmärkningsvärt hög nivå. Goda tider alltså?

Både ja och nej. Men frågan vi ska ställa oss är – om detta är goda tider, hur blir då dåliga tider?

Självklart försöker en sittande regering ta åt sig äran för den höga tillväxten och kan givetvis dra nytta av ökande skatteintäkter och sjunkande statsskuld som andel av BNP, trots att man lånar pengar. Konjunkturscyklerna beror emellertid i hög grad på faktorer både inom och utom landet, som politikerna inte kontrollerar. En tid med låg inhemsk efterfrågan följs av bättre tider när hjulen börjar snurra igen och en exportberoende ekonomi som den svenska går i princip både upp och ned med den internationella utvecklingen. En regerings uppgift är att hantera låg- och högkonjunkturer på bästa sätt.

Gör den svenska regeringen det?

Låt oss till att börja med titta närmare på den höga tillväxten i sig. Sveriges befolkning ökar just nu onaturligt snabbt, varför ökningen i BNP per capita blir klart lägre. Dessutom har vi extremt låg ränta, vilket innebär en stimulans av ekonomin. Vidare lånar vi pengar som vi spenderar på asylkaoset som uppstått de senaste åren, vilket trots allt skapar arbetstillfällen och inhemsk efterfrågan på varor och tjänster. På marginalen bidrar det också till tillväxten att en del av biståndet spenderas inom landet och att oljan är billig.

Ekonomer är bekanta med uttrycket ”broken window fallacy”, vilket i korthet innebär att förstörelse ger upphov till ekonomisk aktivitet, men är fortfarande skadlig för samhället. Det är ganska enkelt, de ofantliga belopp som nu åtgår till att hantera migrationskrisen bidrar till högre BNP, men borde ha använts bättre.

När det är högkonjunktur bör man reparera sådant som är trasigt och förbereda sig för sämre tider. Vi borde alltså just nu anställa fler poliser och ge dem högre lön, reformera skolsystemet och socialtjänsten och satsa på infrastruktur och försvar. Men det gör vi inte. Tvärtom tvingas både staten och kommunerna vända på slantarna för att ha råd med västvärldens mest misslyckade migrationspolitik. Vad gäller nyckelområden som utbildning, lag och ordning och välfärd står det mer eller mindre still, om det inte rentav blir sämre.

Om det är goda tider, varför hamnar nyblivna pensionärer i fattigdom? Om det är goda tider, varför skär kommunerna ned på skola och omsorg? Och framför allt, varför måste stat, kommuner och landsting plötsligt höja skatten?

Många av de kostnader vi drar på oss i samband med migrationen är långsiktiga. Trots avsevärda insatser på så kallad integration visar det sig att utomeuropeiska migranter som grupp har avsevärt lägre sysselsättningsgrad än svenskar, permanent. Ser man till asylrelaterad integration är skillnaden avgrundsdjup. En tendens är tyvärr också att utanförskapet går i arv. Vi går alltså in nästa lågkonjunktur med en allt tyngre börda i form av migranter och deras barn, som helt enkelt måste försörjas. I nästa skede måste vi hantera social oro och kriminalitet.

Dessutom minskar manöverutrymmet inför en ny kris. Ofta låter sig kriser inte förutspås och även om man anar att de kommer är det svårt att säga när. Det enda vi vet är att Sverige har allt sämre möjligheter att hantera till exempel en bostadskrasch eller en internationell finanskris. Så håll tummarna att vi slipper.

Möjligen är det alltså goda tider för den som har ett bra jobb och är frisk. En sak är emellertid klar. Tillväxttal runt fyra procent är inte beständiga. Tillväxten kommer att sjunka, frågan är bara till vilken nivå. Vi lär få en inbromsning i ekonomin, svagare exportmarknad och ökande arbetslöshet. Räntan går upp vilket gör det dyrare att låna till investeringar. Migrationsrelaterade problem kommer att tillta, fast med mindre ekonomiskt utrymme att hantera dem.

Då kommer allt i samhället som idag fungerar dåligt att fungera ännu sämre. Och mycket av det som fortfarande fungerar någorlunda riskerar att krackelera. Jag hoppas förstås att jag har fel, men det lär bli sämre innan det blir bättre. Tyvärr.

I värsta fall får vi fundera på vad man kallar en bananrepublik utan både president och bananer. Potatismonarki?

Tomas Brandberg