LUF Stockholms förslag att legalisera nekrofili och incest har mött berättigad harm. Men hos många av de hånfulla kommentarerna uppfattar jag ett mått av hyckleri. Är inte detta förslag i linje med just den ideologi de själva förespråkar? Det finns, menar jag, anledning att ta förslaget på allvar.
Nekrofili är självklart avskyvärt. Men varför är det så? Vad är det som gör att vi ryser på tanken av denna företeelse? Visst kunde man påstå att det är en kränkning av de anhöriga, men den förklaringen är knappast tillräcklig. Förklaringen är i stället att handlingen är motbjudande i sig, den överskrider ett tabu, och utmanar normala föreställningar om vad som är naturligt.
Men ur ett liberalt rättighetsperspektiv finns egentligen inget att invända (i alla fall om den döde givet sitt medgivande i förväg), utan man måste här mobilisera värdeföreställningar som går utöver detta perspektiv. Man måste våga tala om värdighet och tabuföreställningar. Ja, man måste i någon mån närma sig ett konservativt perspektiv.
Vad har egentligen den ”renodlat” liberale att sätta emot i denna fråga? En av de som storligen upprördes var Carl B. Hamilton. Han röt ”puckon” i myndig ton, men utan att egentligen komma med några argument. Jag gissar att den verkliga orsaken till att han blir provocerad, är att förslagen avslöjar bristerna i hans egen ideologi – ja, gör bristerna i det liberala rättighetsperspektivet pinsamt uppenbara.
LUF Stockholms förslag markerar i själva verket en logisk slutpunkt på den rådande HBTQ-ideologin. Denna ideologi, vars politiska gren Liberalerna (tidigare Folkpartiet) i hög grad är, handlar om att bryta mot alla tabun, att ifrågasätta allt som är normalt. Om man har detta som utgångspunkt, hur skall det då vara möjligt att kvarhålla några tabun över huvud taget? Om man gör tabubrytandet till självändamål är det till slut här man hamnar.
I själva verket har flera tabun redan överskridits som är långt värre än det som nu föreslagits. Vi tillåter numera homoadoptioner. Detta bryter inte bara ett samhällstabu, utan drabbar också de som inte själva kunnat välja, de barn som skall växa upp under dessa förhållanden. Jag kan knappast tänka mig någon värre form av barnmisshandel. Alla de som förespråkar detta, borde själva ställa sig frågan, om de skulle vilja växa upp under sådana förhållanden.
Helt nyligen tog änne ett skrämmande steg i normupplösningens riktning, riksdagen klubbade igenom inseminationsrätt för ensamstående. Från den 1:e april skall det vara tillåtet att bilda familj helt på egen hand. Det trauma som det innebär, att sakna en far, är så uppenbart, att man bara kan förklara idén som ett utslag av sjuklig egoism, där barnens välgång helt enkelt sätts på undantag.
Sådan var alltså situationen, när LUF Stockholm kom med sitt hånade och utskrattade förslag. I stället för att skratta, borde man ställa frågan, om inte samhället på flera punkter inte redan brutit mot värre tabun redan, om inte hela den liberala åskådning som frånerkänner tabuföreställningar ett värde måste ställas i fråga.
I stället för den reduktionistiska liberala rättighetsideologin som inte ser värdet av tabuföreställningar, skulle jag tvärtom vilja se en kraftig uppvärdering av dessa. Tabuföreställningar är en av de saker som gör människan till människa, och skiljer oss t.ex. helt från djuren.
Den människa som inte håller något heligt, som inte har gränser som han inte överskrider, är ingen människa. Därför säger jag i stället: leve tabuna!
Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent