Vår statsminister Stefan Löfven är en riktig klumpeduns. Många av hans framträdanden har varit veritabla katastrofer där man undrat om han rentav är dum eller om det endast är ett haltande handlag med media som förklarar fadäserna.
Han förefaller vara en politisk ledare som söker en säljande ”story”, något fundamentalt – en Arkimedes fasta punkt – att bygga politiken kring, ett symboliskt fundament. Hans företrädare Juholt försökte med Social Demokrati, alltså inte Socialdemokrati. Det gick som bekant inget vidare även om Juholts opinionssiffror var ungefär jämförbara med vad Löfven presterar i dag.
Förslag från Alliansens sida om sänkta ingångslöner, vilka således om nödvändigt skulle sjösättas medelst lagstiftning, har fått LO att gå i taket. Det är arbetsmarknadens parter som gör upp om löner och andra anställningsvillkor, basta! Syftet med de borgerliga förslagen är att om möjligt bereda arbete åt framför allt nyanlända med bristande skola och kunskaper. LO är rädda för att en sådan reform skulle sänka lönerna generellt och man vägrar se någon som helts koppling mellan lönenivåer och arbetskraftsefterfrågan. Huruvida nyanlända utan språk och utbildning får arbete eller inte tycks helt underordnat fackföreningsbyråkraternas desperata kamp för att hålla fast i det inflytande man skaffat sig.
Nu har den ”svenska modellen” dammats av och blivit ett slagträ i den politiska debatten. Som jag ser det var det två faktorer som gjorde modellen unik och i sin renodlade form någonting bra och produktivt för Sverige. Den ena faktorn var tillämpningen av den s.k. EFO-modellen där versalerna står för den tidens utredningschefer på TCO, SAF och LO nämligen; Gösta Edgren, Karl-Olof Faxén och Clas-Erik Odhner. De teoretiska tankarna bakom modellen var tvåfaldiga; att den export- och importkonkurrerande industrin inte skulle tillåtas tappa konkurrenskraft. Av detta skäl angavs det totala löneutrymmet (egentligen arbetskraftskostnadsutrymmet) till summan av de internationella prisstegringarna och produktiviteten i den svenska konkurrensutsatta industrin. Om de internationella priserna på våra exportprodukter förväntades stiga med 3 procent och produktiviteten (Den reala tillväxten i industriproduktionen dividerat med antalet arbetade timmar) med 2 procent ansågs löneökningsutrymmet således vara 5 procent. Om arbetskraftskostnaderna steg med exakt 5 procent var innebörden att företagens och arbetstagarnas andel av förädlingsvärdet var oförändrat.
Den andra geniala komponenten i EFO-modellen var att det framräknade löneökningsutrymmet var anpassat till den konkurrensutsatta industrin medan sådana påslag var för höga för hemmamarknadsföretagen vilkas produktivitetsutveckling i allmänhet var betydligt lägre. De dynamiska effekterna av modellens tillämpning var att arbetskraft flyttade från stagnerande icke konkurrensutsatt till expanderande konkurrensutsatt industri. Dessutom att de minst produktiva företagen slogs ut. Det fanns således en strukturomvandlingsmekanism inbyggd i modellen. Som teoretisk modell var EFO genialisk i sin enkelhet, närmast som Einsteins enkla ekvation om energi, massa och ljusets hastighet.
Dock är samhällsekonomiska modellers möten med verkligheten mer instabila än fysikaliska dito. En sådan effekt är att vi har s.k. löneglidning, d.v.s. löneökningar utöver vad som stadgas i avtal. Detta betyder också att de faktiska lägsta lönerna är högre än vad som avtalats.
En helt annan del av den svenska modellen i sin renodlade form var att parterna på arbetsmarknaden så långt möjligt skulle försöka undvika konflikter, d.v.s. främst strejker och lock-out. Inte sällan sattes medlare till när parterna kört fast.
LO och socialdemokraterna anser sig äga den svenska modellen, ett slags motsvarighet till gamla tiders kungliga regalier angående älgjakt, flodleder mm. Nu har Löfven på sitt karaktäristiskt oeleganta sätt inkluderat det mesta av det bästa i modellen; full sysselsättning, jämlikhet, välfärdssystemen mm. LO gav Löfven ett halmstrå att ta tag i och då greppar han det girigt och förvandlar det till ett strå fyllt med de mest välsmakande smultron som ingen annan får smaka på.
Lagstiftning om löner är således anatema för LO och därmed även för dess politiska gren, socialdemokraterna. Dock har dessa siamesiska tvillingar inte tvekat att ta till lagstiftning när de själva haft den politiska normgivningsmakten i sin hand. Oppositionen måste släppa sin av ålder hävdvunna respekt för tvillingparets diktat och våga föreslå radikala reformer inom ”hårda” områden och inte endast dutta med ”mjuka” ganska okontroversiella frågor.
Den svenska modellen i sin renodlade form och inkluderande EFO-modellen är inte så dum men det finns inga sociala eller samhällsekonomiska modeller som inte varit i behov av revision efter snart ett halvt sekel. LO och socialdemokraterna har inget nytt att erbjuda som lockar vanligt hederligt folk. Man har anammat Erik Axel Karlfeldts devis i en dikt; ”Allt vill jag se som jag sett det förr och intet får vara förbytt”!
Olof Hedengren