Den svenska fackföreningsrörelsen tog fast form 1889 med etableringen av en centralorganisation för löntagare i hela landet. Arbetsgivarna fruktade för sina liv och insåg snabbt att de också måste etablera en motsvarande organisation för arbetsgivarna. Därmed var stommen i den svenska samförståndsmodellen lagd.
Den byggde på hot mot ensamrätten till kontroll över produktionsmedlen. Det vi bevittnar idag är ett av LO självförvållat angrepp på den partsgemensamma samförståndsmodellen, ett från arbetsgivarna ensidigt ställningstagande mot den modell de länge älskat att hata. LO har fattat en rad strategiska beslut som underminerat deras makt och inflytande över den svenska arbetsmarknaden och måste själv bära delar av ansvaret för den svenska modellens hädanfärd.
Med begreppet öppen kartell pekas fackets riktning ut. Vem får vara med i den fackliga kampen? Vem är huvudfienden? De som förfogar över produktionen, de som äger den och eftersträvar monopol på makten över den är huvudmotståndaren. LO insåg att utjämna makten över produktionsresultatet var ett framgångsrecept och framgången byggde på att inte stänga ute de arbetare som inte delade den socialdemokratiska ideologin från att vara med i kampen för hela löntagarkollektivets rätt och rättigheter. Enighet var viktigare än partipolitisk tillhörighet. Idag ökar andelen Sverigedemokrater inom LO-leden, men de är behandlade med bristande respekt. Detta försvagar den enade front som varit LO:s ledstjärna.
Eftersom LO insåg att ett övertagande av fabrikerna inte låg i deras intresse, utan förhandlingar om bättre löner, pensioner och allmänna villkor, blev ett begränsat arbetskraftutbud viktigt som påtryckningsmedel. Om arbetsgivarna får konkurrera om arbetskraften är det lättare att kräva bättre villkor. När LO lät sig luras av sina egna fraser om internationell solidaritet och övergav sitt främsta maktinstrument (kontrollen över arbetskraftsutbudet) lämnade de fältet fritt för lönepress nedåt och försämringar av anställningsvillkoren. Ett bevis är att arbetsgivarna med liberalerna i släptåget använder utanförskapet för att motivera lägre löner. Löntagarna får givetvis intrycket av ett maktlöst LO.
För LO borde nationalstaten vara viktigare än för arbetsgivarna. I Sverige har vi ett antal multinationella företag som för länge sedan gjort sig oberoende av nationalstaten och som ser världen som sin arena. Medlemskapet i den europeiska unionen (EU) och undertecknandet av Maastrichtavtalet med en nästintill obegränsad rörlighet av arbetskraften i Europa har jämte en hämningslös asylinvandring fått den svenska arbetsmarknaden att översköljas av arbetskraft.
Flera branscher har formligen drabbats av en arbetskraftsutbudschock: byggnads- transport-, handels, hotell- och restaurang m.m. Kollektivavtalen, som är en central del av den svenska modellen, har i ljuset av en okontrollerad import av arbetare urholkats. Den kända Laval-domen, som handlade om fackets vilja att arbetskraften i Sverige ska ha kollektivavtal, innebar att Europadomstolen dömde till arbetsgivarens fördel. Svenska kollektivavtal behöver inte följas, eftersom det inte är svensk lag. Tror någon att denna dom stärkte LO:s legitimitet bland svenska arbetare? Varför säger inte LO-ledningen förlåt till svenska arbetare för sin passivitet i arbetet mot minskat gränsskydd, som är löntagarskydd i verkligheten?
Den allt billigare arbetskraften är en viktig komponent i riskkapitalbolagens investeringar i välfärdsföretag, även om de minskade utsikterna till vinster inom industriföretag också bidragit till intresset. Utförsäljningen av vård, skola och omsorg är arbetskraftsintensiv verksamhet och vinstmarginalerna relativt små, men om arbetskraften blir billigare blir vinsten högre. LO har varit anmärkningsvärt passivt inför detta angrepp på den svenska modellen. Kärnan att Sverige inte ska konkurrera med låglönejobb är bortblåst. Vad har vi att vänta oss härnäst? Ska allmänheten uppmanas att inte längre kasta skräp i papperskorgar, inte ta bort matbrickor i matsalar, eftersom detta tar bort arbetstillfällen? Är det instegs- eller nystartsjobb, är det trygghets- eller lönebidragsanställningar som ska bära den svenska modellen in i framtiden?
Krisen blir inte mindre av Kommunalarbetarförbundets excesser med medlemmarnas pengar. Det är något perverst över att fira i champagne när deras medlemmar upplever en ökad otrygghet. Det är inte hederligt att försöka kyla över sina egna tillkortakommanden på Sverigedemokraterna genom kampanjer mot det enda partiet i Sveriges riksdag som verkligen tar löntagarnas oro på allvar.
Tror LO att det växande antalet Sverigedemokrater i deras förbund övertygas genom lögner om Sverigedemokraterna och fortsatt strutsmentalitet i övrigt? Ledningen inom LO måste vara blinda om de inte ser att det ökade antalet Sverigedemokraterna inom förbunden hänger intimt samman med socialdemokratins oförmåga att trovärdigt slåss för de svenska löntagarnas intressen. Jakten på påstådda rasister måste ersättas av förankring i verkligheten.
Uffe Hansen