0   +   6   =  

Vi har under flera års tid nåtts av rapporter från kriget i Syrien och de fasor som drabbar civilbefolkningen där. Den mediala dramaturgin går ut på att vi inte borde klaga över våra problem i Sverige utan öppna både hjärtan och plånböcker och acceptera den exceptionellt höga asylmigrationen.

Många tror att man kan argumentera för liberal asylmigration genom att säga ”flyr för sina liv” och att man därmed har placerat sig i moraliskt överläge. Det har man inte.

Resonemanget är bräckligt som ett korthus. Den som verkligen flyr för sitt liv, till exempel från Syrien, beger sig normalt direkt till ett grannland. Där möter världssamfundet upp med resurser och skydd i flyktinglägren, eller borde åtminstone göra det. FN:s flyktingorgan hade 2015 en finansiering på sju miljarder dollar, alltså ungefär 70 miljarder kronor. Det är inga småpengar, men den kostnaden fördelas på åtskilliga av FN:s medlemmar och insatserna kommer på ett eller annat sätt miljontals människor till del. Tyvärr är verksamheten underfinansierad, till exempel rådde det förra året brist på mat i flyktinglägren. Vi är för snåla, bisarrt nog.

Kostnaden för det initiala asylmottagandet i Sverige beräknades i höstas till ungefär 60 miljarder kronor för 2016, men skrevs nyligen upp med ytterligare 28 miljarder och det kan bli ännu mer. Alltså spenderar vi nu väsentligt mer på asylmottagning i Sverige än vad FN:s flyktingorgan spenderar på miljontals flyktingar i hela världen. Det är en helt galen felsatsning utan motstycke i modern svensk historia. De ansvariga borde be hundrafalt om ursäkt, inte bara för att man hade fel, utan också för att man konsekvent förolämpade dem som hade rätt hela tiden.

Asylindustrins humana aspekter är dessutom mycket diskutabla, även för de migranter som lyckas ta sig hit. Den nuvarande och den förra regeringens gemensamma politik lockade förra året hit över 160 000 asylmigranter, varav många betalat tusentals euro till kriminella för att kunna ta sig hit. Nu ska, enligt inrikesminister Anders Ygeman, uppemot hälften åka tillbaka, ruinerade och kanske med familjemedlemmar som gått under på vägen hit. Och man kan knappast klandra migranterna för att de inte förutsåg de tvära kasten i svensk migrationspolitik förra hösten, den processen begriper ju inte ens vi själva.

Det har alltså varit populärt att koppla migrationskrisen till kriget i Syrien och de fruktansvärda övergrepp som äger rum där med mottagandet av asylsökande. Emellertid, inte ens en tredjedel av dem som begärde asyl under 2015 uppgav sig vara från Syrien och då är det uppenbart att många andra arabisktalande från regionen hävdade att de kom just därifrån, eftersom det berättigade till permanent uppehållstillstånd. Andra kommer ursprungligen från Syrien men har spenderat längre perioder i andra länder.

Summa summarum är det alltså en förhållandevis liten andel som kan sägas komma direkt från kriget i Syrien och även dessa har passerat säkra länder på väg hit. Att resa till just Sverige handlar i första hand om ekonomisk och social trygghet, förvisso förståeligt på ett individuellt plan, men det är inte ”flyr för sina liv”.

Vi noterar också att många som tog sig hit är besvikna och återvänder eftersom vi varken kan erbjuda bostäder, jobb eller utbildning. Månad in och månad ut trängs man nu i tiotusental i trånga asylboenden där passiviteten, oron och frustrationen på sina håll urartar i våld, vi har redan haft flera mord.

Det humana just nu är att avsluta den nuvarande asylhanteringen och övergå till ett system med ett kontrollerat antal kvotflyktingar som slussas hit direkt från flyktinglägren. Då skulle hjälpen komma rätt människor till del och dessutom skulle man utan vidare kunna frigöra ett antal miljarder till just FN:s flyktingorgan och andra organisationer som verkar i krisernas närhet. Den som vill se en bättre och mer solidarisk värld borde omedelbart ansluta sig till detta synsätt.

En liten ”bonus” i sammanhanget är att vi samtidigt räddar vårt eget samhälle från sönderfall. Pengarna som asylindustrin nu slukar behövs akut på annat håll i vårt eget samhälle. Detta är för det första en anständighetsfråga gentemot våra fattigpensionärer, sjuka och andra som behöver samhällets stöd. Det gäller också många av de migranter som kom hit för ett antal år sedan, som behöver olika sociala insatser och en plats i det svenska samhället.

Sverigedemokraterna gjorde den här analysen för länge sedan. För detta blev man hånad av bland andra förre statsministern Fredrik Reinfeldt, men nu har hans parti Moderaterna landat i mer eller mindre samma slutsats. Även socialdemokratin försöker nu röra sig åt det här hållet, tyvärr med regeringspartnern Miljöpartiet som effektiv spärrballong.

Att fler nu förstår är bra, men man blir lätt blir otålig över hur länge det dröjer innan insikterna omsätts i praktiken. Vi väntar fortfarande. Ett system med ökad flyktinghjälp i närområdet och mottagande av kvotflyktingar istället för det nuvarande asylsystemet är nämligen inte bara bättre för Sverige.

Det är bättre även för dem som, på riktigt, flyr för sina liv.

Tomas Brandberg