Där går han 3: 1990-2010 (Albert Bonniers förlag, 2015)
Ernst Brunner har alltmer gått från att vara en omhuldad kulturpersonlighet till att bli en outsider. Jag kan inte heller tycka att hans inriktning på senare tid varit helt konstruktiv – greppet att ge ut fria romaner om historiska personer, som t.ex. Karl XII, och försälja det som historisk sanning är helt enkelt inte någon vettig sysselsättning. En nytändning innebär hans självbiografi i tre delar, där den sista, som precis kommit ut, är den intressantaste, Där går han 3: 1990-2010. Här finner man en vidräkning med utvecklingen inom kulturlivet.
Redan de två tidigare, som bl.a. skildrade uppväxtår och interiörer från hans korta akademiska karriär, innehöll åtskilligt av intresse och var också välskrivna. De nedtyngdes bara något av ett överdrivet fokus på flickhistorier, som syntes infogade i något slags skrytsyfte. Det intressantaste har han dock sparat till sist: vidräkningen med det kulturella etablissemanget. Här finns mycket stoff för den som intresserar sig för utvecklingen på kulturområdet.
Tidigt i boken finns en scen som är betecknande för hela boken. Han träffar förläggaren Karl Otto Bonnier och diskuterar bokmarknadens utveckling. Karl Otto beskrivs förvisso delvis med beundran som en elegant Wagnerälskande uppenbarelse, men som samtidigt inte har någon känsla för att uppehålla förlagets goda kvalitet. Allt mer satsas det på deckare och bestsellers. I boken finns ett underliggande verop över bokmarknadens utveckling, som i allt lägre grad befattar sig med någon seriös litteratur. Brunner dras med i bestsellerismen och säljer förvisso bra, men känner samtidigt att bokmarknaden håller på att gå under med den. Reflektioner över hoten av teknikutvecklingen anställs också. Kanske bör man tycka att det ändå finns något imponerande i Bonniers väljer att ge en bok som i så hög utsträckning kritiserar just Bonniers – något liknande har man knappast sett sedan Strindbergs dagar.
Huvuddelen av boken handlar om Brunners tid på parnassen, hur han hyllas och kritiseras. Det är lätt att glömma bort, men flera av hans böcker, som nu i princip är bortglömda, hyllades som om de vore mästerverk, jämfördes med våra klassiker och utlovades ett långt liv. Nu, en sådär 20 år senare, kan man skratta åt det och fundera över vad det säger om vår kritikerkår. Borde man inte utkräva ansvar av dem som ägnar sig åt sådana absurda överord? Finns det någon anledning att ta deras ord på allvar, när de får så fel? Denna fråga gäller förvisso för många politiska analytiker och börsorakel också – för att inte tala om meterologer.
Samtidigt som han hyllades blev han också som få hudflängd och kritiserad i media (vilket förvisso inte bara var till hans nackdel, det ökade intresset för honom). Feministerna angav tonen, och den skrämmande och fullständigt verklighetsfrämmande kaskad av negativa adjektiv som kom från dess översteprästinnor gör ett obehagligt intryck, när de placeras bredvid varandra. Vad kom egentligen allt hat ifrån? En orsak var förstås att han var expert på Edith Södergran, som han doktorerat på, och därmed kom in på feministernas egna tassemarker och med lätthet kunde belägga felen i deras känsloutgjutelser över poetissan. En annan orsak var att han inte skämdes för att vara man. Han försökte inte på något sätt motsvara ett feminiserat mansideal, utan framhävde t.ex. gärna sitt intresse för boxning. Ett annat intresse är långa vandringar kring medelhavet, som han på flera ställen fint skildrar. Att ett intresse för fysiska aktiviteter kan vara tillräckligt för att väcka feministers vrede, visar något om denna diskurs absurditet. Brunners bok tillhör de mest avslöjande betraktelserna över den svenska feminismen som skrivits.
Brunner avviker från det gängse mönstret i kulturlivet också med sin tro på litteraturens kvalitet. Han skriver, tror jag helt uppriktigt: ”Jag var färdig med ett axiom: Hela meningen med litteratur var kvalitet. Man bar som människa på en insikt om skrivandets natur, om dess essens. Man bar inte bara på semantisk kunskap om den. Det var sanningen om världen att litteratur var kvalitet.” Brunner vägrar att dras med i nihilismen, utan vågar stå kvar på den förlorade posten, och försvara ett avsnitt som måste försvaras.
Brunners självbiografi är kanske den bästa samtida uppgörelsen med kulturlivet. Just för att den är skriven av en insider, men en insider som inte längre vill delta, som har slutat ge intervjuer och placerat sig i självvalt utanförskap. Det är förvisso i många stycken en hejdlöst subjektiv bok, det måste en bok av denna karaktär vara, men den förefaller ändå vara tämligen exakt i detaljer och mycket bär sannolikhetens prägel. Denna sista del visar ett förljuget kulturliv som blivit alltmer ideologiskt trendkänsligt och alltmer inriktat på yta och kommers. Det gör den värd att läsa.
Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent