Det socialdemokratiska arvet måste ses med urskillning. Vid sidan av kulturradikalism och jämlikhetsraseri fanns det också mer positiva tendenser. I flera tidigare artiklar i denna publikation har jag försökt att nyanserat diskutera socialdemokratins olika sidor. Nu är turen kommen till Erik Hedén (1875-1925), en socialdemokrat som i allra högsta grad vårdade och försvarade det klassiska arvet.
Socialdemokratins kulturpolitik bildar ingen enhet. Den förskräckliga betongarkitektur och den sönderslagna skola som bildar synliga ruiner efter ett socialdemokratiskt förstörelsearbete utgör inte hela sanningen. Det fanns de, särskilt i den tidiga socialdemokratin, som ville föra vidare den traditionella kulturen och tillgängligöra den för bredare befolkningslager än förut. Tidigare har vi i Samtiden stiftat bekantskap med den folkbildningsivrande humanisten Alf Ahlberg. Klassicisten Hedén var på vissa punkter sannolikt ännu mer traditionell i sin kultursyn, även om hans klassicistiska estetik syntetiserades med socialistisk tendens och hans kristendomskritik är en blind fläck, och han förtjänar ett uppmärksamt studium.
Hedén föddes i Stockholm och var son till en klassiskt bildad fängelsepräst. Genom sin far blev han tidigt orienterad i klassikerna, och trots hörselskada och fysiskt svaghet satsade han på studierna. Efter gymnasiet bedrev han studier i Uppsala, där han vid sidan av det klassiska huvudintresset studerade bl.a. litteraturhistoria och nordiska språk. Han deltog livligt i estetiska diskussioner och politisk föreningsverksamhet, först i Verdandi och sedan i det nygrundade Laboremus. Dels hans fysiska försvagning, men framförallt hans många sidoaktiviteter, gjorde att studierna drog ut något på tiden, men han doktorerade så småningom på religionen hos Homeros år 1912.
Han hade då redan gjort sitt inträde i tidningsvärlden, som framöver skulle bli hans yrkesmässiga fält, men han skulle livet ut vårda kärleken till klassikerna, och han skulle i många sammanhang framhäva dess betydelse. En anledning som han ofta återkom till var att antikstudiet skulle minska överdriven utvecklingsoptimism. Genom att se på vilken oerhörd kulturell höjd antiken stod, skulle man inte göra sig falska föreställningar om att vetenskaplig utveckling ledde till utveckling i kulturellt avseende. Tanken var alltså rakt motsatt den modernistiska utbildningspolitik som socialdemokratin senare förknippades med. Kanske skall man inte överdriva en enskild persons betydelse, men det är synd att Hedén rycktes undan så tidigt som år 1925. Han kunde vara en viktig röst mot den framväxande socialdemokratiska kulturradikalismen.
Om hans inställning till klassikerna kan vinna vårt odelade gillande har hans litteraturkritik blivit mer omdiskuterad, och hans självständiga och originella position kräver en mer omfattande förklaring. Kritikern Stig Ahlgren, på den tiden socialdemokrat, menade i en artikel med rubriken ”Hedén-legenden” år 1940, att Hedén i själva verket var en konservativ kritiker som försvarade svunna ideal. Margareta Fahlgren menade däremot i sin avhandling från år 1981 att han hade en socialistisk vision om framtiden som framkommer i hans kritik. Sanningen, och Fahlgren tar också upp vissa konservativa drag i hans estetik, var att han förenade en romantisk estetik, som i dag uppfattas som mycket konservativ, med en socialistisk politisk tendens i sin kritik.
Hedéns estetik var formad av den romantiske poeten Per Daniel Amadeus Atterboms tankar om vad som ibland kallas idealrealism. Även om en diktare skulle hämta material ur vardagsverkligheten var den alltid tvungen att sikta högre, mot något slags idévärld. Vid sidan av Atterbom och de andra svenska romantikerna fann han det hos grekerna, som han som klassicist kände bättre än få andra, och hos de svenska 90-talisterna. Han höll alltså de poetiska 90-talisterna högre än de socialrealistiska 80-talisterna (med undantag av Strindberg som han uppskattade, och som han tyckte lyckades nå högre än den rena vardagsskildringen). Detta gjorde att han kunde se bristerna hos t.ex. vissa av proletärdiktarna, även om han var positiv till företeelsen som sådan. Detta gör att han ibland faktiskt inte ligger så långt från en konservativ kritiker som Fredrik Böök. Ibland tar dock hans socialistiska åsikter överhanden och han missbedömer t.ex. den av mig uppskattade Sven Lidmans prosaverk.
Som helhet är han dock, vid sidan av hans viktiga försvar för den klassiska traditionen, en viktig och också idag läsvärd kritiker (bara hans rent politiska skrifter är förutsägbart socialistiska och onödig läsning). Han visar att socialdemokratin också innehöll andra röster än de rent kulturradikala.
Simon O. Pettersson
Germanist och kulturskribent