Socialismen växte fram ur de egendomslösas vilja till makt och önskan att minska sin otrygghet. Jordbrukets rationalisering gjorde att färre ägde en egen jordlott som kunde försörja en familj. Industrierna erbjöd den växande skaran arbetssökande före detta bönder jobb, men lönerna var låga och villkoren dåliga. De som ägde företagen blev rika och använde sin makt för att kontrollera staten och propagandan. Några få trotsade företagsägarnas maktmonopol genom att organisera ett motstånd. Politiskt formades arbetarpartier och på företagen bildades fackföreningar.

Den politiska socialismen genomfördes inom den forna sovjetunionen. Efter läsning av en lysande bok om socialismen skriven av den amerikanske filosofiprofessorn Max Eastman redan 1956 med titeln Socialismens fiasko har min tidigare antikommunism fått ytterligare ammunition. Han är en av många avhoppare från den socialistiska dogmen och han hävdar utan omsvep med hänvisning till egna observationen bakom den röda järnridån att socialiseringen av produktionen inte gav upphov till en effektivare produktion; han kallar hela det socialistiska projektet en ”bedräglig dröm”, ett experiment byggt på klassegoism.

Eastman visar med en klarsyn som få kan uppbringa att den övertygade socialisten visserligen tror att de värnar de svaga, slår ett slag för de värnlösa som lever på livets skuggsida, men att deras paradismyt är en bedräglig dröm: ”en primitiv och dåraktig uppfattning, eller brist på uppfattning om den mänskliga naturen”. Denna brist visar sig tydligt i socialisternas förhållande till biologiska sanningar, eftersom allt anses vara socialt konstruerat. De vägrar inse att människan är stridslysten med lust att härska eller dominera, men också att underkasta sig. Socialisten kan dessutom inte se något värde i att tvisten är vitaliserande. Konflikter finns endast i ett kapitalistiskt samhälle, men upphör i ett klasslöst samhälle.

Om Eastman funnit mitt bland oss idag skulle han förfäras över hur vänstern övergett det arbetade folket i Europa för sin hopplösa och perversa kamp för det s.k. mångkulturella samhället, för universell jämlikhet med kampen mot vad de kallar köns- och rashat som tändande paroller. Trotskijs fanatiska tro på ”den permanenta revolutionen” har fått en ny innebörd som aldrig ska lämna någon ett uns av ro, allra minst den europeiske mannen. Förhoppningen om det mångkulturella socialistiska paradiset varvas med lögnen på det mest ogenerade sätt. Lögnerna består i medvetna utfästelser utan täckning, en vägran att acceptera fakta som strider mot de måttlösa och vittomfattande aspirationer man ställt i utsikt. Men det är inte märkligt i ljuset av deras dröm om det klasslösa samhället. Aldrig har några så ivrigt talat om att de skall åstadkomma människans frigörelse och aldrig har det så klart visat sig att just socialismen slår människan i bojor.

Eastman menar att socialister underskattar människans uppslutning bakom äganderätten: ”Ägandet är ingen vansinnig lusta, utan en kraftfull instinkt som sträcker sig vida inom djurriket”. Min erfarenhet av hundar bekräftar Eastmans uppfattning att revir är viktigt. Den tyske nationalekonomen, Wilhelm Röpke, understryker Eastmans observation genom att framhålla att en social rättighet är rätten att äga. Det är konstigt att det fortfarande finns socialister som inte förstår varför svenska folkets levererar ett motstånd mot deras stöd till massinvandringen. Den sunda delen av svenska folket ser helt enkelt Sverige som sitt område och detta med all rätt, eftersom de och deras förfäder arbetat och gjort rätt för sig i Sverige länge, länge.

Eastman menar att socialister sviker och kallar det socialistiska projektet ”ett försök av intelligentsian att påtvinga mänsklighetens stora massor sin smak och sina intressen”.

Kommunismens folkliga fiasko demonstreras i hela Central- och Östeuropa. Folken i dessa stater har med egna ögon fått erfara socialismens många löften och svek. Majoriteten i dessa länder reagerar omedelbart mot idéer som är ett eko från en kommunistisk avgrund t.ex. uppfattningen att stöd till massinvandring är en solidaritetsaktion. I Central- eller Östeuropa skulle majoriteten aldrig betrakta massinvandringen som något annat än kampen för nytt livsrum åt folk från andra kontinenter, de skulle aldrig acceptera en politisk elits falska argumentation om folkvandringen som berikande, utan se sanningen i vitögat. Det är en fråga om biologiskt liv, revir eller civilisation och kultur.

Uffe Hansen