1   +   6   =  

Lydiah Wåhlsten, Timbro, efterlyser i ATL den 8 mars ett parti som inte okritiskt följer Fores, Centern, Miljöpartiet och miljöorganisationerna vad gäller höga miljöskatter. ”Människor som drabbas av höga bensinskatter och elskatter har inget parti att vända sig till”, skriver hon.

Det partiet finns och heter Sverigedemokraterna. Vi tar nästan full poäng i Wåhlstens uppräkning av alltför höga miljöskatter. Vi motsätter oss regeringens skattehöjningar på bensin och diesel och vi gör till skillnad från Alliansen vad vi kan för att stoppa den rödgröna regeringen. Vi vill göra det billigare att pendla till jobbet genom ett höjt reseavdrag och vi raderar ut koldioxidskatten och en del av energiskatten på diesel för jord- och skogsbruk.

Vi ser nämligen precis det som Timbro ser, alltför höga skatter som slår mot till exempel jord- och skogsbruk hämmar areella näringar och motverkar nya arbetstillfällen. Vi ser också att de andra partierna antingen aktivt förordar eller passivt släpper fram en politik som gör det väldigt svårt att driva företag och anställa på landsbygden.

Lustigt nog nämner Wåhlsten också mjölkföretagandet. ”I dag har Sverige på grund av den befintliga miljö- och djurskyddslagstiftningen ett betydligt högre kostnadsläge än andra länder.” Just detta har vi framhållit mycket tydligt i flera olika sammanhang och vi profilerade oss som landsbygdsvänligt parti långt innan mjölkkrisen slog till.

Vi välkomnar förstås att Timbro lägger sig nära Sverigedemokraterna i den här debatten. I gengäld kan vi kanske hädanefter förvänta oss att Timbro erkänner att vi och vår politik existerar. Med, sannolikt, mer än 20 procent av riksdagsmandaten efter nästa val kommer vi definitivt kunna påverka frågor som dessa.

En intressant aspekt av Wåhlstens utspel är att hon sätter fingret på en tendens. De liberala krafterna som dominerar Alliansen är mycket känsliga för påtryckningar från lobbyorganisationer som kan uppfattas som trendiga i ett storstadsperspektiv. Detta har vi förstås sett i migrationspolitiken, men också det som ibland benämns identitetspolitik.

Miljöpolitiken utgör inget undantag. Moderaterna har överlåtit frågan till Centern som i sin tur ofta ligger väldigt nära Miljöpartiet.

Alltså, de väljare som gillar Moderaternas omsvängning på migrationsområdet bör ställa sig frågan om de till exempel föredrar Miljöpartiets eller Sverigedemokraternas miljöpolitik. Vi i Sverigedemokraterna vill ha större fokus på miljön i Sverige och vårt närområde, medan de andra partierna (inklusive Moderaterna) ofta föredrar att diskutera globala frågeställningar som Sverige har relativt litet inflytande över.

Miljöpolitik ska vävas in politikens helhet och vi i Sverigedemokraterna motsätter oss åtgärder som slår alltför hårt mot näringslivet men som har marginell eller diskutabel effekt på miljön.

En alternativ inledning till Wåhlstens artikel skulle därmed kunna vara; ”tur att SD finns, annars skulle människor som drabbas av höga bensinskatter och elskatter inte ha något parti att vända sig till.”

Anders Forsberg, landsbygdspolitisk talesman, SD