Kvällen den 24 augusti sände Aktuellt ett reportage från Stockholmsförorten Rinkeby. Reportern befann sig på torget med den somaliska ex-muslimen Mona Walter. Ett gäng aggressiva ungdomar skrek ”Det här är inte Sverige!” och kallade Mona för ”hora”.
I studion fick vi sedan möta Ibrahim Bouraleh, ordförande i Islamiska förbundet i Järva. ”Det är en mörk bild, tyvärr”, sa han om inslaget och såg bekymrad ut. Vi, tittarna, hade fortfarande ”Hora!” ekande i öronen och tänkte: ”Ja, visst är det en mörk bild”. Så förtydligade Bouraleh vad han menade: ”Där Mona Walter”, sa han, ”som svenska samhället inte hör vad hon har att säga om islam på somaliska”.
Ordföranden i Islamiska förbundet i Järva tycktes alltså mena att det är Mona Walters kritik av islam som gör bilden mörk och som föranleder bekymmer. Jag är inte insatt i hennes kritik, särskilt inte den som framförs på somaliska. Den kritik jag faktiskt har sett har delvis varit onyanserad och osaklig. Det viktiga i sammanhanget är dock att Bouralehs reaktion säger något om hans prioriteringar och därmed något om hur alienerad han är från det svenska samhället. Man skulle kunna tala om ett mentalt utanförskap. När vi sitter där och är chockade över ”Hora!” och ”Det här är inte Sverige!” är Bouraleh mera oroad av Mona Walters sätt att kritisera islam.
Nu har det skett en ny attack mot ett tv-team i Rinkeby och en ny indikation på att Rinkeby rent fysiskt må ligga i landet Sverige, men att en kultur håller på att slå rot där som majoriteten av vårt lands befolkning inte känner igen sig i.
Det handlar om ett australiskt tv-team från programmet 60 Minutes som i början av mars kom till Rinkeby för att rapportera om hur integrationen fungerar. Sveriges migrationspolitik har uppmärksammats i flera utländska medier efter höstens asylhaveri. Och Rinkeby har ju länge fått tjäna som symbol för det nya mångkulturella Sverige. Förr även av mångkulturalister, numera nästan bara av mångkulturkritiker.
På Rinkeby torg försökte de australiska journalisterna, bland dem den berömda Liz Hayes, ta kontakt med en grupp män med invandrarbakgrund för att höra deras åsikter. Hon hann knappt hälsa innan männen gick till attack. De fick en projektil kastade mot sig och en av kameramännen slogs i ansiktet och började blöda.
Författaren och debattören Jan Sjunnesson, verksam på alternativmediesajten Avpixlat, var på plats tillsammans med tv-teamet och bevittnade incidenten. Han skrev också om den på sin sajt. Men inga etablerade medier hakade på och ingen tog kontakt med honom för en intervju. Istället var det flera etablissemangsjournalister som försökte avfärda hela händelsen som båg. Det hette att Sjunnesson inte var trovärdig på grund av sin politiska hemvist.
Nu, flera veckor senare, har dock 60 Minutes släppt ett videoklipp som bekräftar Sjunnessons historia. Allt han sade var sant. Och först nu, när det inte längre gick att ignorera, har också etablissemangsmedier gått ut och berättat om vad som skett. På SVT publicerades den 18 mars 60 Minutes klipp under rubriken ”Se tv-teamet attackeras på Rinkeby torg”.
Men etablissemangsmedierna och SVT är inte alltid lika noga. Den 14 mars twittrade den muslimske profilen Cherin Awad, känd från Halal-TV, följande tweet: ”Att man aldrig vänjer sig. Sitter och skakar i hela kroppen med tårarna rinnande efter att precis ha blivit påhoppad av en man inne på St Per”. Sankt Per är en galleria i Uppsala där Cherin alltså påstår att någon fällt en icke-respektfull kommentar och hennes islamiska klädsel. SVT hakade på samma dag och publicerade nyheten under rubriken: ”Attackerad för slöjan – två gånger i St Per”. Inte ”påstår” att hon blev attackerad, utan bara attackerad. SVT tog Cherin Awad på orden rakt av utan att tveka.
Detta trots att Cherins bakgrund är välkänd. Hon försvarade tidigare dödsstraff för otrogna kvinnor genom stening, men tog sedan tillbaka detta lagom inför Halal-TV-projektet. Dock utan att förklara hur hon numera tolkar de islamiska texter som föreskriver stening. Som teologiskt intresserad hade jag velat höra om hur hennes nya insikt växt fram och hur hon argumenterade för den.
Cherin är också känd för sin verksamhet som islamisk missionär i Uppsala där hon samlar och undervisar muslimska kvinnor i ortodox, sunnitisk islam. Tittar man på hennes Twitter-konto ser man att hon bedriver en aggressiv polemik mot islamkritiker. Hon är alltså allt annat än en neutral och ”vanlig” muslimsk tjej. Hon är en aktivist.
Jag vet inte om Cherin talar sanning eller inte. Det kanske verkligen var någon som fällde en icke-respektfull kommentar om hennes islamiska klädsel. Vi har bara hennes ord att gå på. Jag tycker dock att det är märkligt att en aktivist, en som profilerat sig som en ganska aggressiv islamdebattör, råkar ut för något sådant samtidigt som hundratals vanliga muslimska kvinnor i sjal dagligen passerar samma galleria utan bekymmer.
Men oavsett om Cherins berättelse är sann eller inte så är det värt att uppmärksamma hur annorlunda hon och Jan Sjunnesson blev behandlade av etablissemangsmedierna. Sjunnesson gick inte att lita eftersom han sågs som en partisk aktivist som har att vinna på att integrationen framställs som dålig. Men att Cherin är en partisk aktivist, som har att vinna på att problemet med islamofobi blåses upp, saknar uppenbarligen betydelse.
Mohamed Omar