Statsminister Stefan Löfven lovade Sjöstedts kommunister att förbjuda eller åtminstone begränsa de privata företagens möjligheter att göra vinst i den skattefinansierade så kallade välfärdssektorn (skola, vård och omsorg). Det var priset han fick betala för att kommunisterna skulle stödja den röd-gröna regeringens budget.
Det var ju ett taktiskt men nesligt genidrag att spela in Löfven i hörnet genom att tjata om det hemska förhållandet att privata aktörer i välfärden gjorde vinster och till yttermera visso förde ut vinsterna till skatteparadis utan att betala skatt i Sverige. För att få stopp på enfrågetjatet och värja sig från de bestickande men ohederliga argumenten gick regeringen med på att tillsätta en utredning. Utredningsuppdraget sattes i händerna på den socialdemokratiske skånepolitikern Ilmar Reepalu. Han är nu redo att lägga fram sin utredning!
Reepaula har, förutom ett antal uppseendeväckande antisemitiska uttalanden, gjort sig känd för att konsekvent motarbeta privata alternativ inom välfärden vilket fått negativa konsekvenser för välfärden i Malmö. Hans negativism är rent ideologiskt betingad då privata alternativ är populära och privata företag i sektorn ofta mer kostnadseffektiva än de som drivs i offentlig regi. Att utse någon olämplig person till ansvarig – vilket skett vad gäller detta utredningsuppdrag – är just det som kallas ”att sätta bocken till trädgårdsmästare”.
Valfrihet är något som i allmänhet uppskattas hos människor. I den förvridna socialistiska världen gäller att valfrihet nog är bra såvida folket bara ”väljer rätt”, det vill säga som makthavarna önskar! En enkel och rättfram regel må man säga.
I Ilmar Reepaula har vi nu 40 år senare fått en ny variant av Rudolf Meidner. För de som kommer ihåg var Meidner fackföreningsekonomen och marxisten som ursprungligen lade fram förslaget om så kallade löntagarfonder. Meidners förslag innehöll en aktiebolagsrättslig anomali i form av ”riktade fondemissioner”, innebärande att företagen utan vederlag föreslogs ge ut aktier till löntagarfonderna. Effekten skulle ha blivit att de lönsammaste företagen inom 10-15 år ägarmässigt skulle ha dominerats av facket.
Det tog hus i helvete den gången och hela företagarsverige gick ut som en man på gatorna i massdemonstrationer. Palme & Co insåg att man måste backa och Löfven med sin fackliga bakgrund måste rimligen komma ihåg allt detta. Man kunde av prestigeskäl dock inte släppa tanken och i stället för Meidners fonder fick vi ett antal regionala fondbolag och där det utsågs välbetalda ”fonddirektörer” och administratörer. Så småningom slukades dessa fondbolag av marknadens aktörer och därmed var sagan all.
Men vägen var lång, kostsam och frustrerande och vi minns kanske vad Kjell Olof Feldt plitade ner på en lapp i Riksdagen när beslut hade fattats; ”Löntagarfonder är ett jäkla skit men nu har vi baxat dom ända hit”. Inte kunde han ana att en fotograf på pressläktaren hade ett sådant kraftfullt objektiv och en sådan falkblick.
Inför publiceringen av Reepaulas utredning har han de senaste dagarna berett marken med en del offentliga uttalanden. Låt oss titta på ett litet urval!
”Av vad som framkommit under utredningens arbete kan vi dock konstatera att det finns problem med att tillåta vinstsyftande företag i välfärden”.
”Enligt min mening finns det en risk att välfärdens legitimitet undermineras om stora delar av de offentliga resurserna tas ut från välfärden”.
”Det finns ett behov av att reglera möjligheten till vinstuttag”.
”Vi behöver en välfärd som bygger på tillit och där medborgarnas behov tillgodoses. Det är viktigare än att värna stora vinster för välfärdskoncernerna”.
När det så gäller kvaliteten och vad brukarna uppfattar mumlar Reepaula mer än lovligt.
”Välfärdstjänsternas kvalitet är svåra att mäta då de kan bedömas ur olika synvinklar och att kvaliteten ofta uppstår i mötet mellan brukaren och personalen”.
Ja, det var några exempel på vad man kan kalla snömos och rappakalja av yppersta slag. Uppenbarligen har Ilmar Reepaula glömt att riksdagen i ett tidigt skede, när diskussionen påbörjades, slagit fast att man inte kommer att stödja några regeringsförslag som begränsar rätten till valfrihet inom vård, skola och omsorg.
Därför vore det lika bra att förpassa denna utredning direkt till papperskorgen och inte hamna i en utdragen och kostsam skenprocess så som skedde i löntagarfondsfrågan. Man kan naturligtvis diskutera vilka krav som måste ställas på företag inom den så kallade välfärdssektorn men det är en helt annan fråga. Likaså får man väl i särskild ordning diskutera olika former av avancerad skatteplanering som kan möjliggöra att vinster inte beskattas i Sverige när verksamheten bedrivs här.
Inga andra är socialister och kommunister kan över huvud taget komma på tanken att förbjuda eller begränsa vinster eller vinstdispositioner i privata företag. Det strider mot marknadsekonomins ABC. Utan marknadsekonomin, med dess brister, hade Sverige överhuvudtaget inte haft något som socialisterna nu kallar ”välfärden” som om det vore ett stort hus på prärien.
Mig veterligen har man inte i något socialistiskt eller muslimskt land lyckats skapa välfärdssystem i närheten av vad vi och andra västländer har. Det enda landet i Mellanöstern som lyckats är Israel och man undrar om det är därför Reepaula talar illa om judarna liksom han smutskastar fundamentet för vårt välstånd, marknadsekonomin. Varför kan vänstern inte lära sig något av historien?
Olof Hedengren