En arbetarpojke och en överklassflicka möter varandra under ett äppelträd. Några blad singlar ner. Deras blickar möts. Pojken ler, tar tag i grenen och skakar den. Bladen regnar ner. Han skakar den ytterligare en gång och hans leende blir allt bredare. Flickans ögon blir blanka. Detta är en scen ur Bo Widerbergs film Ådalen 31 från 1969 och ett exempel på hur han förmår skildra starka känslor i stillsamma bilder.

Filmen skildrar upptakten till skotten i Ådalen då fem personer i ett demonstrationståg sköts ihjäl av svensk militär. Deras brott var hunger, som Erik Blomberg skriver i sin havamalskt ordkarga dikt. Vapenlösa, värnlösa. Stupade i fredstid.
Bo Widerberg låter oss blicka in i både de strejkande arbetarnas och kapitalisternas tillvaro. Den ena präglad av fattigdom, trångboddhet och obildning, den andra av välstånd och bildning, symboliserat av ett stort och välsorterat bibliotek. Jag behöver nog inte påpeka att det inte är någon dokumentär och att den inte ens försöker vara objektiv.

De både världarna möts i kärleken mellan arbetarpojken Kjell och disponentens dotter Anna. Det är en omöjlig kärlek. Här har vi motivet med den fina flickan som förälskar sig i en man av folket. Anna blir med barn, men skickas till Stockholm för att göra abort. Annat vore skandal.
Men filmen är alltså mer än en kärlekshistoria, den tar politisk ställning. Den visar misären bland svenska arbetare, inte bara ekonomiskt och utan också intellektuellt. Stora delar av svenska folket var utestängda från bildningen, det kulturella kapitalet.

Kjell och hans familj går förbi disponentvillan där Anna bor och hör pianospel på avstånd. Kjell säger: ”Det där är Chopin”. ”Chokladpeng?” svarar hans lillasyster.
Kjells mamma är tvätterska hos Annas familj. I det ”fina” hemmet blir Kjell introducerad till böckernas och konstens värld. Han får njuta av impressionisternas verk och lära sig att uttala namnet på den franska målaren Renoir. I slutet av filmen, efter skotten, när tusentals och åter tusentals arbetare gick ut och protesterade över hela Sverige, är stämningen revolutionär. En arbetarpojke tittar på Kjell och säger: ”Alla är med”. Då svarar Kjell: ”Vi måste läsa också. Vi måste ha kunskap när vi tar makten”.
Lönesänkningarna motiveras bland annat med att arbetarna saknar utbildning. ”De har ju inte gått i skolan”, säger disponenten, Annas far, i ett samtal om krisen.
Kjells pappa är en av de dödade. Familjen sörjer, allt arbete avstannar i flera dagar. Kjell blir med ens den vuxne i huset. Han river sönder pappans blodiga skjorta och säger till sin mor: ”Vi har inte råd att sörja”.

Scenen när demonstranterna skjuts ned är verkligt uppslitande, och detta helt utan några häftiga specialeffekter. ”Jävla mördare!” ropar demonstranterna när de förstår vad som hänt. Kjell rusar fram och försöker slita gevären ur händerna på soldaterna, som inte gör motstånd. De inser att gått över en gräns och havererat moraliskt.
Filmen säger något om den tidiga arbetarrörelsens bildningsideal. Man skulle lära sig uttala namnen Renoir och Chopin. I en liten biografi (1951) över den temperamentsfulla Kata Dalström, ”arbetarrörelsens moder”, skriver Mauritz Västberg:
”Kata risade präster och överhet för att de undanhöll folkets barn kunskap och bildning. Hon gav råd hur arbetets kvinnor och män skulle skaffa sig vetande i olika ämnen. Bland författare hon rekommenderade var Viktor Rydberg, August Strindberg och Selma Lagerlöf. Vidare böcker av Gorki, Schiller och Shakespeare. Och alldeles apropå kom ett råd som detta: Låt så literbuteljen och kortleken vara!”

Liksom nästan alla arbetarrörelsens ledare kom Kata Dalström från en högre klass, men anslöt sig till den nya rörelsen av idealistisk lidelse. Hon hade fått en god bildning under sin uppväxt, och nu skulle den föras ut till folket. ”När det gällde skönlitteratur dög endast det bästa”, konstaterar Västberg.
”Hon framhåller”, fortsätter Västberg, ”att arbetarrörelsens mål är att höja underklassen, lyfta den upp ur fattigdomens och okunnighetens dy, göra varje proletär till en fri och självständig medborgare.”

Jag har ingenting emot vare sig sprit, kortspel eller några andra nöjen. Jag tror på måttfullhet. Det jag vill ha sagt är att bildning var något de tidiga socialistiska agitatorerna satte högt. Numera är bildningen tillgänglig för alla, både på internet och på folkbiblioteken. Även i de så kallade ”utanförskapsområdena” finns det bibliotek där man helt gratis kan plocka med sig Gorki, Schiller och Shakespeare. Dessa bibliotek är minst lika bra som eller bättre än de som fanns forna tiders disponentvillor. Men hur många av de som behöver går dit för att bilda sig?

I dagens arbetarrörelse, om man överhuvudtaget kan tala om en sådan, saknas Kata Dalströms bildningsideal. Och detta i en tid då Sverige står inför en mycket större utmaning än då. Vårt problem är inte att arbetarklassens barn inte kan uttala Chopin, stora delar av de lägre klasserna, de som befinner sig i så kallat ”utanförskap”, kan inte ens säga ”chokladpeng”, nej, de kan inte svenska!

Stora grupper av invandrare i Sverige kommer från länder mycket sämre utbildning och intellektuell kultur än vad vi har här. Där finns dem som inte kan delta i det politiska livet och knappast förmår axla rollen som ”fria och självständiga medborgare”. Men i detta läge är arbetarrörelsen förlamad av obskyra teorier om ”rasifiering” och Arbetarnas bildningsförbund (ABF) lyfter fram figurer som den rapparen Behrang Miri; han som ville rensa bort Tintin från Kulturhusets bibliotek.

Mohamed Omar