Dunja kom som flykting från Serbien till Österrike och har lärt sina barn att aldrig döma andra och att visa flyktingar samma gästfrihet som hon själv fick. Men − i december våldtogs hennes 10-årige son brutalt. Av en irakisk flykting.

Den 2 december i fjol skulle ha blivit en härlig dag för 10-årige Goran. Pojken älskar att simma och på morgonen hade han av sin mamma fått hela tre euro så att han skulle kunna sticka till simhallen, Theresienbad, i Wien direkt efter skolan. Men allt förvandlades till en mardröm när han på en toalett inne i hallen blev våldtagen av en 20-årig irakisk asylsökande. Övergreppet var så våldsamt att Goran skadades så svårt att han fick föras till sjukhus i ambulans, vilket Samtiden har berättat om i en tidigare publicerad artikel.

Förövarens förklaring var att övergreppet − som han påstod sig vara medveten om vara både fel och förbjudet − bara var ett resultat av uppdämda sexuella känslor. En sexuell nödsituation, hans libido är så stark att han bara inte kunde stå emot. Det var vad han sa till polisen som grep honom på platsen.
− Hans förklaring är fullständigt grotesk, säger Gorans mamma, Dunja, till dagstidningen Heute.

Hon kom själv som flykting till Österrike från inbördeskrigets Serbien på 1990-talet och som ensamstående mamma till fem barn har hon fått kämpa för att få tillvaron att gå ihop − inte minst ekonomiskt − och hon har fått avstå mycket.
Men en sak har hon aldrig gett avkall på: i sina barn har hon alltid inpräntat vikten av att de måste vara snälla och välkomnande mot de flyktingar och migranter som sedan tidigt i höstas har strömmat till alplandet. Själv minns hon hur väl mottagen hon själv blev och hon har uppfostrat sina barn att betala tillbaka med samma mynt: Att aldrig vara fördömande mot nytillkomna, att alltid vara vänliga och gästfria.

Men efter vad som hände Goran säger hon att hon djupt ångrar sina ord och att hon i stället skulle ha varnat sin son för farorna i att lita på främlingar.
Hon berättar nu om vad som hände den där fasansfulla dagen i december, den som inleddes med att en jublande glad Goran gick till skolan med tre euro i fickan − pengar som han skulle få lägga på sin älsklingssysselsättning, simning.
− Jag väntade ju inte hem honom direkt. Tre timmar efter att skolan hade slutat ringde han mig och bara grät. Jag fattade inte ett ord av vad han sa, men så var det någon annan som tog telefonen och bad mig komma omedelbart eftersom min son hade blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp, säger hon.
Tillsammans med sin syster rusade hon till simhallen och när hon genom en glasruta såg sin lille son, upplöst i tårar, och i samma rum en karl i badbyxor och försedd med handklovar, bröt hon ihop. Polisen fick gå emellan, annars hade hon kastat sig över den man som hade gjort hennes son så illa.

Goran har skrikit och gråtit sig till sömns varenda natt sedan övergreppet för nu över två månader sedan. Hans mamma säger att hans fysiska sår kommer att läkas med tiden − däremot är hon tveksam till om såren i hans själ någonsin kommer att göra det.
Mannen som så grymt förgrep sig på Goran önskar hon nu bara allt ont.
− Man kan absolut inte beskylla mig för att vara rasist, men att försöka försvara sig som han gjorde är bara ohyggligt. Det är ju som om jag skulle säga att jag ska råna banken i morgon eftersom jag inte har tillräckligt med pengar till mina barn, säger hon.

Dunja vill inte att den 20-årige irakiske våldtäktsmannen ska utvisas. I alla fall inte förrän han har suttit i fängelse.
− Och jag vill ha honom i fängelse eftersom jag har hört vad andra fångar gör mot dem som har förgripit sig sexuellt mot barn. Jag vill att han ska få uppleva allt som de andra dömda gör mot sådana som har begått sexualbrott mot barn. Efter det vill jag se honom utvisad, säger hon.