För tre-fyra år sedan var det helt uppenbart att Sverige hade ett problem med asylrelaterad migration. Det var egentligen inget nytt då heller, men då hade de flesta faktiskt lagt förnekelsen bakom sig. Erik Ullenhag gjorde i egenskap av integrationsminister imponerande ansträngningar för att asylmigranterna skulle komma in i samhället.
Tyvärr blev resultaten desto mindre imponerande. Från hösten 2011 och tolv månader framåt avslutade ungefär 5000 personer så kallade instegsjobb, alltså kraftigt subventionerade anställningar. Av dessa var det bara 9 procent som efter instegsjobbets slut hade ett arbete utan statligt stöd. Ett komplett misslyckande förstås och ändå var siffran 5000 mycket blygsam i relation till hur många som behövde integreras på arbetsmarknaden.
Om inte förr borde svenska myndigheter, opinionsbildare, politiker och väljare ha reagerat mycket starkt 2012. Den borgerliga regeringen hade visat sig totalt oförmögen att bryta det så kallade utanförskapet, vilket man hade lovat inför valvinsten en och en halv mandatperiod tidigare. Sverige hade alltså redan då byggt upp hel samhällsklass med huvudsakligen utomeuropeiska asylmigranter och deras anhöriga som försörjs genom bidrag eller på annat sätt står utanför den reguljära arbetsmarknaden. Och regeringen stod handfallen, inga verktyg i verktygslådan fungerade.
För något år sedan publicerade DN uppgifter som visade att flyktingar som fick uppehållstillstånd 2004 efter ett decennium i Sverige hade en medianinkomst på 11 100 i månaden. För invandrade anhöriga till flyktingar var siffran smått chockerande 4500 i månaden. Det är ett spektakulärt uselt facit.
Och detta speglar alltså den gamla verkligheten, den som vi kunde se i vitögat redan för några år sedan eller tidigare.
Vad gjorde man då? Jo man öppnade dammluckorna på riktigt och banade väg för ett osannolikt ansvarslöst samhällsexperiment i form av EU:s i särklass mest liberala asylpolitik, som kulminerade under 2015 med känt resultat.
Nu talas det om ”nyanlända” som den stora utmaningen. Alla i ansvarig ställning som kommer på hur man ska hitta nån vettig sysselsättning till femton nyanlända får tidningsrubriker. Fundera på ni, för 162 000 kom förra året, 81 000 året dessförinnan.
Utmaning var ordet, men vad hände med alla ”gammelanlända”? Vad hände med anhöriga till asylmigranter som anlände 2004 och som tio år senare hade en inkomst på 4500 i månaden eller lägre? Vi hade ju inte på långa vägar löst de gamla problemen innan vi skaffade oss en kvarts miljon nya.
I takt med att samhällets institutioner nu retirerar växer parallellsamhällen fram med hög brottslighet, otrygghet, social misär och framför allt ett påtagligt avstånd till det vi kan kalla det svenska samhället.
Etablissemanget är i full färd med att misslyckas ta hand om så kallade nyanlända, men vad gäller gammelanlända har man slutat att försöka. Jag kan inte se annat än att de är förlorare i dagens Sverige, trots att de kanske har bott här i tio år och i många fall faktiskt är svenska medborgare. De har inte så mycket att hämta från samhällets institutioner och tvingas antingen leva på bidrag eller konkurrera på en låglönemarknad som lär bli allt kärvare framöver. Och deras söner riskerar att misslyckas i en allt hårdare skolmiljö, vilket cementerar exkluderingen från samhället.
Alltså, vi måste vända skutan nu. Asylmigrationen i dess nuvarande form måste upphöra och vi måste inleda det inte helt lätta arbetet med att förmå tiotusentals nyanlända att återvända. Just behovet av avvisningar i stor skala håller inrikesminister Anders Ygeman med om, så om jag är inhuman extremist så är han det också. Under decennier framöver kommer vi sedan att behöva återupprätta ett inkluderande svenskt samhälle, där ömsesidig social tillit och gemensamma värderingar råder.
Tänk också på att dagens nyanlända per automatik blir morgondagens gammelanlända. Om ett litet tag har vi andra problem att ta itu med och då slutar sådana som Erik Ullenhag och Ylva Johansson att hitta på nya lösningar åt dem.
Vad det nu spelar för roll.
Tomas Brandberg