Orden jag kom, jag såg, jag segrade tillskrivs den romerske kejsaren Julius Ceasar. Det passar dessutom utmärkt för att beskriva skillnaden mellan en statsman och en klåpare inom politiken.
För att vara en statsman måste du vara närvarande på plats, du måste förstå vilka du representerar, vilka du agerar som ombud åt. Men detta är inte tillräckligt. Statsmannen måste se hindren och undanröja eller bekämpa de som innebär svårigheter för de du är ansvarig inför. Genom att studera historiska händelser kan statsmannen lära sig mycket om hur likande svårigheter har hanterats tidigare, men ingen händelse är den andra helt lik och därför krävs omdöme.
Eftervärlden har många uppfattningar om Ceasar, men ingen seriös bedömare förnekar att han var en betydande statsman. Det finns i Ceasar efterföljd många kejsare som knappast kan kallas för statsmän t.ex. Caligula. Har vi statsmän i Sverige? Sveriges två senaste statsministrar, Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt, definieras säker av några som statsmän, eftersom de uppburit det högsta ämbetet i statens förvaltning. Att inskränka begreppet statsman till att vara ett ämbete är enligt min uppfattning att förminska dess innehåll.
Vad förenar Sveriges senaste statsministrar? Varken Reinfeldt eller Löfven förstår vilka de är valda av eller ska företräda. Genom att dela ut rättigheter på bekostnad av sina väljare, sin stats medborgare, och äventyra den nationella stabiliteten är dessa statsministrar inte närvarande på plats, de är inte ens på banan; de är snarare på väg mot nationellt kaos utan att stå på kommandobryggan. När Ceasar kom på plats hade han kartan klart för sig. Det fanns ingen tvekan om vilka som var vi, vilka som var de. Han kunde ta statsmannens nästa steg, att se vad som behöver göras. Reinfeldt talar om betydelsen av att det ska löna sig att arbeta samtidigt som han importerar massarbetslöshet som leder till höga skatter och avgifter för de som arbetar. Löfven talar om betydelsen av solidaritet, men glömmer de som fortfarande lever på livets skuggsida i det egna landet: gamla, funktionshindrade, ensamstående.
En statsman kan läsa spelet och har en god människokännedom. En klåpare till politiker tror att alla människor har samma rätt och rättigheter oavsett bakgrund, prestation eller förmåga, de tror att ingen ljuger för att få ekonomiska och sociala fördelar, de förväxlar invasion med migration, kolonisation med asylrätt. En statsman vet vad som är vad och skulle genast förstå när en fara hotar, aldrig tveka inför ett hot mot den egna civilisationen.
Ceasar förstod när Romarrikets gränser hotades av andra folk som var ute efter deras rikedom och ville lägga det mesta som romarna byggt upp i ruiner: civilisation, kultur och visdom. Han förstod att det enda som skulle hjälpa för att undvika rikets kollaps var att visa var bordet ska stå. Vi har statsmän i Europa som förstår vilka utmaningar Europa står inför idag, men varken Reinfeldt eller Löfven tillhör den kategorin.
Stora statsmän segrar ärorikt, de förlorar sällan. Inför eftervärlden är de till övervägande del lyckade och inga spår av tillbakagång kan skönjas. Ord som expansion eller framgångsrik är i denna veva ofrånkomliga. Ceasar var en segerrik krigare, en modig politiker, men det går emellertid att bli en statsman utan krigiska bedrifter. Vi har enligt min mening två svenska exempel: Per-Albin Hansson och Tage Erlander. Hansson etablerade folkhemmet och Erlander byggde hemmet med en rad välfärdsreformer som gav eko i världen. Hansson värnade Sveriges oberoende i en orolig tid och Erlander mobiliserade hela landet och gav det egna folket trygghet genom välfärd. De samlade det svenska folket och ett nationellt fokus att bygga landet höjer Hansson och Erlander till svenska statsmän.
Visserligen är det lättare att få titeln statsman i tider av ekonomisk tillväxt eller när styrkeförhållanden talar till ens förmån. Det kan delvis förklara varför Ceasar, Hansson eller Erlander får ett annat eftermäle en Reinfeldt eller Löfven, men det tecknar inte hela bilden. Vi har statsmän som faktiskt haft det oerhört motigt, små resurser jämfört med andra, men genom eget offer och redbarhet gjort det bästa av en ofördelaktig situation: Reinfeldt eller Löfven har nog inte förlorat hoppet, de odlar säkert förhoppningar om integration i folkvandringarnas spår och detta trots att de s.k. enkla jobben har i stort försvunnit. Oddset för att eftervärlden kommer att kåra Reinfeldt eller Löfven till statsmän är enlig min mening mikroskopiska.
Samtidens dom är hård och visar sig i opinionen, men jag tror att framtidens dom blir ännu hårdare.
Uffe Hansen