Någon opinion för en svensk Nato-anslutning finns inte. Trots att ett antal högprofilerade debattörer genom ohederlig argumentation och skrämselpropaganda försöker manipulera det svenska folket till att bli Nato-positiva, finns det ändå ett tydligt motstånd mot att säga upp den nationella självständigheten, som nog omöjliggör formellt Nato-medlemskap. Dock är vi snart informella medlemmar – smygvägen. Detta måste uppmärksammas och diskuteras offentligt.
Det svenska motståndet mot Nato är kompakt. I Ipsos mätning för december 2015 var 50 procent emot och bara 34 procent för. Man frågar sig hur detta är möjligt, när man närmast dagligen får läsa borgerliga debattörer varna för vilka extrema katastrofer som skulle inträffa, om vi inte ansluter oss till Nato. Jag gissar att det är som med den starka opinionen mot den, i alla fall tidigare, omhuldade invandringen – folket har en viss resistens mot propaganda, om den inte är det minsta trovärdigt eller skickligt framförd.
Samma sak gäller de politiska partierna. De rödgröna partierna och SD är emot, och även om de borgerliga partierna blivit alltmer utrerade i sin Nato-vurm, räcker det inte på långa vägar för en majoritet i riksdagen. På kort sikt verkar det alltså inte så troligt att det politiska etablissemanget skulle köra över folket i denna fråga. Faran, och den är högst reell, består i en smyganslutning. Det kommande värdlandsavtalet, som skall föreläggas riksdagen i sommar, skulle i praktiken innebära en sådan. Här måste SD och de rödgröna partierna agera för att stoppa avskaffandet av den svenska neutraliteten och i praktiken det nationella självbestämmandet.
Vad är då värdlandsavtalet? Det är ett avtal som skrevs under i september 2014 emellan Sveriges regering och Nato. Det föreläggs Sveriges riksdag under 2016. Det är chockerande läsning. Inte bara står där att Nato-trupp skall kunna operera på svenska mark, utan också att Sverige i händelse av krig med sina resurser skall hjälpa dessa trupper. Avtalet 3.4. ”Värdlandet ska i största möjliga utsträckning och utifrån förmåga, tillgänglighet och praktiska begränsningar under rådande förhållanden ge stöd till de styrkor som är utsända till Nato-ledd militär verksamhet.” (http://www.regeringen.se/contentassets/c4f93c1e3479439c86f732a4b75b7a2b/samforstandsavtal-med-nato-om-vardlandsstod-ds-2015_39.pdf , värdlandsavtalet finns i officiell svensk översättning på sidorna 187-208).
Exakt vad ett sådant stöd kan innebära får vi veta i 3.8.: ”Nato-ledd militär verksamhet som stöds av detta samförståndsavtal kan kräva multinationellt stöd av flygplan och helikoptrar i luften och, i fråga om hamnar, av handelsfartyg och militära stödfartyg.” Man tänker sig alltså inte bara att Nato-krig skall föras på svensk mark, utan också att de skall använda den svenska infrastrukturen, inklusive våra flygplan för detta ändamål. Det ligger löjligt nära ett formellt svenskt Nato-medlemskap.
Trots detta huvudlösa krigsdokuments extrema radikalitet förs praktiskt taget ingen demokratisk debatt. Vid sidan av några oberoende anti-imperialistiska debattörer hörs nästan inga kritiska röster. Det finns dock ännu en möjlighet att göra något. Saken skall underställas riksdagsvotum och det går alltså att stoppa.
Den Nato-kritiska majoriteten i riksdagen, som består av de rödgröna partierna och SD, kan stoppa beslutet. Särskilt SD bör här tydligt ta ställning för Sveriges neutralitet och driva opinion i denna fråga. Sverige hotas inte bara av invandring, utan här finns ett lika allvarligt hot. Sverige måste tydligt säga från i denna fråga, som i förlängningen skulle kunna innebära krig på svensk mark.
Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent