Min ledare 26 januari behandlade statens och lagens tillbakadragande från det offentliga rummet i Sverige. Den avslutades med orden ”någon kommer att upprätthålla lag och ordning även om inte staten gör det. Medborgargarden lär bli en vanligare syn runt om i Sverige.” Det är ingen särskilt originell förutsägelse men jag måste erkänna att jag är överraskad över hur snabbt jag blev sannspådd.
I fredags förra veckan tog en grupp svenska män lagen i egna händer och gick till angrepp mot de marockanska gäng som begått brott och trakasserat svenskar i Stockholm de senaste månaderna. De självutnämnda rättskiparna anförde samhällskollapsen och statens oförmåga att upprätthålla lagen som sina skäl.
Etablissemangets reaktioner var förutsägbara och otillräckliga. Förekomsten av områden, såväl fysiska som juridiska, där statsmakten inte kan eller vill hävda sin överhöghet, är ingen nyhet. No-go-zonerna i Sverige räknar över 50 stycken vid det här laget. Polisens oförmåga att upprätthålla lagen i dessa områden väcker emellertid aldrig medialt intresse. Det beror dels på att företeelsen kommit smygande under flera decennier för att slutligen bli ett fullbordat faktum. Dels på att dessa områdens invånare i enlighet med den officiella ideologin påstås vara offer för olika sociala omständigheter som anses ursäkta laglösheten.
Fördömandena av ”medborgargardets” agerande kom omedelbart men varierade från kvällstidningarnas nyspråk om ”nazister” som begår brott mot ”barn” till mer reflekterande inlägg. Tyvärr innehöll reaktionerna återigen bevis för det förfall svensk borgerlighet är stadd i. Många, även förment konservativa ledarsidor, har internaliserat 68-vänsterns konfliktschema och syn på offer och förövare. Den oberoende moderata Kalmartidningen Barometern kallade exempelvis på ledarplats de marockanska gängen för samhällets ”mest utsatta”.
Av händelserna förra fredagen kan vi dra två slutsatser. Den ena gäller medborgargarden som fenomen. Det är beklagligt att sådana växer fram i Sverige – låt det inte vara osagt. Men det följer lika naturligt som att a följs av b att sådana blir vanligare i takt med att ordningen och lagens upprätthållande bryter samman.
Den andra slutsatsen rör etablissemangets reaktion. Att fördöma laglöshet borde inte vara svårt. Trots det dröjde det tills att svenskar utmanade lagen och statens våldsmonopol för att det skulle bli värt att fördöma. Svaret på frågan varför etablissemanget aldrig klarar av det när icke-svenskar står för laglösheten står att finna i den officiella ideologin. En ideologi som inverkar intellektuellt handikappande på alla som erkänner sig till den. Det visar sig inte minst vid tillfällen som dessa när etablissemanget inte klarar av att fördöma samma överträdelser enbart på grundval av förövarnas olika härkomst.