När en svensk minister eller medlem av riksdagen får frågan vad det är som är så bra med EU-medlemskapet möts frågeställaren oftast av en tom blick och sedan lite mummel om att det är ett fredsprojekt. Det är typiskt svensk politik att inte våga utreda de stora, svåra frågorna. Samma gäller bland annat invandringens kostnader och andra effekter samt ett eventuellt NATO-medlemskap. Vi skyr sakligheten och den öppna debatten. I stället sysslas det gärna med de små och mer eller mindre onödiga frågorna. Som när det liberala ungdomsförbundet på allvar föreslår lagändringar så att incest och nekrofili skall bli tillåtet. Det duger inte att skylla på ungdomligt oförstånd då det ju är härifrån nästa generations politiker rekryteras. Och ungdomsepitetet till trots är det fråga om vuxna människor och inte dagisbarn.
Storbritanniens premiärminister David Cameron har nu genomfört sin förhandling om ändrade villkor för EU-medlemskapet. Något minskade förmåner/bidrag för migranter under en 4-årsperiod. Löften om att fördragsklausulen om ”strävan efter en allt närmare union” inte skall gälla Storbritannien och att det skall skrivas in i fördraget vid nästa justering.
För de som är negativa eller skeptiska till EU framstår väl det Cameron åstadkommit snarast som en tummetott och lär inte i någon högre grad skapa entusiasm för EU-projektet i något läger. Cameron har ju tagit denna sväng under galgen för att möta de kritiska, inte minst inom sitt eget parti. Liksom i Sverige fortsätter invandringen till Storbritannien och det kan inte uteslutas att vi kan komma att se ett antal asylsökande som ligger i paritet med förra årets siffror. Därför har Cameron bråttom och kommer genomföra en folkomröstning redan till sommaren. Den oefterhärmlige Nigel Farage kommer att gå i spetsen för de kritiskas skara och en bättre banérförare kan de knappast få.
Alla organisationer som tillåts växa fritt och finansieras med opersonliga bidrag byråkratiseras samt drabbas av ineffektivitet, korruption och maktfullkomlighet. EU är ett tydligt exempel på detta fenomen. Det finns 28 kommissionärer med var sitt ämnesområde. Inte för att det finns behov av detta utan därför att alla medlemmar skall ha en egen kommissionär med ett eget ansvarsområde. Ett onaturligt och vanskligt sätt att expandera en verksamhet på.
EU var från början primärt ett ekonomiskt projekt. Den amerikanska Marshallhjälpen bidrog till en snabb återuppbyggnad av en sargad kontinent efter det andra världskriget. Vi fick det kalla kriget där rädslan för fortsatt sovjetisk expansionslusta var reell. Man hade koloniserat hela Östeuropa och hade konventionella vapen att köra över hela Västeuropa på kort tid. Det var den amerikanska närvaron i Västeuropa efter kriget och bildandet av Nato som var fredsprojektet, inte EU som inte fanns direkt efter kriget. Kol- och Stålgemenskapen 1951 var främst ett rent ekonomiskt projekt där råvarutillgångar i främst gränslandet mellan Västtyskland, Frankrike och Beneluxländerna skulle hanteras gemensamt för att tillgodose industriella behov på ett effektivt sätt. Inte minst USAs berörda politiker insåg att de klokaste var att inkorporera Västtyskland som trots kriget var den europeiska makt med störst industriell tillväxtpotential som om den tilläts realiseras skulle gynna tillväxten i hela Europa.
Nästa steg blev EEC och senare EG som blev en tullunion med främsta syfte att avveckla tullar och andra handelshinder i Västeuropa. Detta lyckades man med till båtnad för hela Europas välfärd. Med backspegeln i hand skulle man ha gjort boghalt här för att sedan gå vidare med nära frivilliga nationella samarbeten inom strategiska områden som viss forskning, miljö, kriminalitet, brottsbekämpning m.fl.
I stället har vi nu fått en okontrollerbar koloss på lerfötter som skriver lagar över huvudet på medlemsländernas folkvalda parlament, det är absurt. Särskilt mot bakgrund av att det är EU-kommissionen som de facto är lagstiftare, en helt odemokratisk församling! Vi har helt enkelt givit upp demokratin. Så bra, då kan våra politiker fortsätta att syssla med perifera frågor!
Vi kommer alla ihåg att det talades så vackert om den så kallade subsidiaritetsprincipen (vilket härligt byråkratspråk) där lagar skulle stiftas så nära EU-medborgarna som möjligt, d.v.s. EU skulle inte lägga sig i frågor som främst berörde de enskilda medlemmarna och deras folk. Det räcker med att nämna en fråga för att exemplifiera att EU högtidligt ger tusan i den fina subsidiaritetsprincipen, nämligen den svenska vargjakten!
Nämn ett enda fall där EU sedan sin födelse bidragit till freden på ett sätt som inte hade kunnat ske via enskilda länders insatser. Myten om EU som ett fredsprojekt har fått till följd att EU:s motiv blivit okränkbara, de kan inte ifrågasättas liksom så många andra avgörande frågor i svensk politik som just nu upplever ett tragiskt lågvattenmärke.
Låt oss hoppas att Storbritannien röstar nej till EU. Först då kan detta odemokratiska och kostsamma monsterbygge börja rivas ned.
Olof Hedengren