Kommer någon ihåg sexpartiöverenskommelsen om migrationspolitiken från oktober 2015? Det var en ganska urvattnad och idag mer eller mindre överspelad uppgörelse, som ingicks mellan regeringspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartierna samt hela Alliansen, inklusive Moderaterna. Vänsterpartiet deltog i förhandlingarna, men stod utanför själva överenskommelsen.
Detta innebär att Moderaterna inte hade något emot att sitta med vid samma förhandlingsbord som Vänsterpartiet, ett reformerat kommunistparti som hade ett i bästa fall ambivalent förhållande till öststatsdiktatur ända fram till murens fall. Idag är Vänsterpartiet ett vanligt, migrationsförespråkande, feministiskt skattehöjarparti, fast med tvivelaktiga kontakter vänsterut via ungdomsförbundet Ung Vänster. Detta parti dög alltså utmärkt som samtalspartner åt Moderaterna.
Miljöpartiet har varit så mycket mer än så för Moderaterna. När den moderatledda Alliansen stod utan egen majoritet efter valet 2010 stödde man sig på Miljöpartiet för att följande år få igenom den så kallade migrationspolitiska överenskommelsen. Det var ett förödande samarbete som i stor utsträckning banade väg för migrationskaoset vi upplevde förra året och som inte är över än. Men framför allt visar det att Moderaterna var beredda att direkt samarbeta med tillväxtfientliga klimatfundamentalister som vill lägga ned kärnkraften, vars språkrör ringaktar män som grupp och som allvarligt talat lider av en lång rad vanföreställningar. Detta parti dög tydligen som samarbetspartner åt Moderaterna.
Läser man MP:s program ser man en oändlig uppräkning av förslag som alla har en sak gemensamt, de ska finansieras med höjda skatter. I regeringsställning måste man av förklarliga skäl tona ned sina visioner, men nog ökar skattetrycket. Och Moderaterna låter det ske. Både Miljöpartiet och Moderaterna skrev nämligen under Decemberöverenskommelsen 2014, ett sätt för den rödgröna regeringen att regera i minoritet. Samarbetet var alltså ingen engångsföreteelse. Decemberöverenskommelsen har formellt upphört att gälla, men om allianspartierna släpper fram regeringens budget i vår så lever den i praktiken kvar.
Man bör ha samtalen som inkluderade Vänsterpartiet och samarbetet med den rödgröna regeringen i åtanke när man ser företrädare för Moderaterna med flackande blick motivera varför det inte går att samtala med Sverigedemokraterna.
Elisabeth Svantesson, migrationspolitisk talesperson, försökte reda ut frågan i en surrealistisk debatt med Mattias Karlsson den 25 februari. Hennes angrepp på Sverigedemokraterna var minst sagt luddiga. Efter att på politikers vis första ha talat om sitt eget partis politik kom följande harang som det först nämnda och därmed det mest uppenbara (?) skälet till icke samarbete.
”… jag vet ju mycket väl att i arbetsmarknadsutskottet där vi hanterar just de här frågorna om de första åren i Sverige, där skär ju ni ner tio miljarder på de absolut viktigaste insatserna i början när man kommer till Sverige. Nu har fler än någonsin kommit, ni lämnar dem utanför. Ni har ingen integrationspolitik på riktigt menar jag.”
Alltså, SD spenderar för lite pengar på Arbetsförmedlingen, en uppenbart dysfunktionell institution som ändå inte levererar det den ska. När blev varenda enskild miljard som Arbetsförmedlingen spenderar en helig ko för Moderaterna? Och är verkligen SD:s position beträffande Arbetsförmedlingen verkligen värre än de uppenbara meningsskiljaktigheterna med tillexempel Miljöpartiet? För att inte nämna åsiktsskillnaderna inom Alliansen.
Svantessons svar är alltså fullkomligt obegripligt. Ingen logiskt tänkande person kan godkänna detta som förklaring till att man kan samarbeta med Miljöpartiet men inte med Sverigedemokraterna.
Partiledaren Anna Kinberg Batra uttrycker det istället såhär, ”Jag blir inte ett dugg attraherad av ett parti som tar avstånd från att lösa viktiga samhällsproblem.”
Förmodligen blev ingen klokare av det heller, nu när Moderaterna och Sverigedemokraterna sakpolitiskt drar åt samma håll på en rad viktiga områden. Jag tror mig veta ungefär hur man tänker i respektive partiledning och här finns ju alla möjligheter att komma överens inte bara om migration, utan även om skatter, energipolitik, utbildning och om gammelmoderaterna har något att säga till om även om försvaret. Sverigedemokraterna skulle vara den svenska modellens ambassadörer i ett sådant samtal, men i en konstruktiv anda.
Det vi hör från moderat håll är förstås svepskäl och bortförklaringar som man tar till för att det är jobbigt att tillstå att frånvaron av samtal har med politisk prestige att göra, vilket känns lite malplacerat med tanke på att nationens framtid står på spel. Samtidigt vet vi att insatserna är höga för Moderaternas del eftersom samtal med SD definitivt skulle blottlägga sprickorna inom Alliansen.
Det som kan göra skillnad är förstås trycket från väljarna och de moderata gräsrötterna. Betänk också vad det skulle innebära om Moderaterna och Sverigedemokraterna tillsammans fick majoritet i Riksdagen 2018, vilket absolut inte är omöjligt. Jag misstänker att det är precis vad konservativa moderater vill, då stärks nämligen deras förhandlingsposition gentemot Centern och Liberalerna.
SD behöver inte nödvändigtvis sörja att man är det enda riktiga oppositionspartiet medan företrädare för Moderaterna uppenbart pratar strunt och regeringen kokar i sin egen soppa. Problemet är att varje dag den nuvarande regeringen sitter kvar är en dag för mycket. Miljöpartiet gör redan planer på hur migrationspolitiken åter ska bli ultraliberal. Skatter går upp, utlandsskulden ökar, institutioner kraschar, pensionerna gröps ur.
Dags att släppa lite på prestigen kanske?
Tomas Brandberg