Det är självklart att Stig Strömholms (f. 1931) memoarer bör påräkna intresse. Knappast någon har hunnit med mer i sitt liv. Professor emeritus i juridik, rektor emeritus för Uppsala Universitet, kulturskribent, författare, medlem i mängder av svenska och utländska akademier och sällskap, är bara några möjliga titlar. Att han dessutom, vilket tyvärr gäller få samtida personer i en dylik ställning, brukar kallas konservativ, gör knappast saken sämre.
När man börjar läsa Resonerande katalog: Minnen 1958-2003 (Atlantis 2014) har man alltså anledning till vissa förhoppningar. Redan titeln och försäkran i inledningen, att boken framförallt skall handla vad han varit med om, och inte om vad han tänker över det, gör mig något misstänksam. Vill läsaren, som sannolikt redan känner till författarens karriär i stora drag, inte framförallt veta just vilka lärdomar han drar av sin långa karriär?
Inledningsvis finns också påfallande många meningslösheter. Ungdoms- och studieåren hoppas över och han börjar med en lång och omständlig beskrivning av hans tidiga juristminnen. Jag ser inget allmänintresse. Beskrivningen av hans vetenskapliga karriär har något större intresse, men också här blir det mycket trivialiteter. Jämförande upphovsrätt, som hans avhandling handlade om, bjuder egentligen in till många intressanta principiella diskussioner, men Strömholm uppehåller sig mest vid detaljer. En konferens i Stockholm beskrivs t.ex. på flera sidor. Jag frågar mig om ens en expert i immaterialrätt skulle ha någon glädje av detta. Visst finns det bländande formuleringar emellanåt, men som helhet blir det tämligen katalogartat.
Det tänder till litet när Strömholm beskriver sin offentliga roll. Det känns som att han närmast mot sin vilja började ta en aktiv offentlig roll i början av 70-talet. Han såg att saker var i rörelse, det traditionella samhället hotades. Han uttrycker det såhär: ”De som särskilt väckte min oro var halvbildade journalister som skrev dålig svenska, okunniga, opportunistiska och frasglada utbildningspolitiker och dryga fackpampar på väg in i offentliga maktpositioner som de inte var vuxna.” Särskilt intressant är här hans engagemang för grundlagsfrågor – han ville bevara flera element av den äldre grundlagen – som vann genklang framförallt i moderata kretsar.
Också hans beskrivningar från akademin blir intressantare när han uppnått professuren och det finns en del av lärdomshistoriskt intresse, i alla fall för en uppsaliensare som jag. Det katalogartade fortsätter dock, i plågsam detalj beskrivs t.ex. internationella forskningskontakter. Mycket underhållande beskrivet är vad han kallar sitt ”gästspel på parnassen”, då hans skönlitterära författarskap gav honom tillträde till den litterära offentligheten. Här finns en annorlunda bedömning av det svenska kulturlivet från en utomstående. Rektorstiden, som många nog väntat sig mest av, beskrivs mycket kort och sakligt – man får egentligen inte veta hur han ser på sina insatser. Intressantast tycker jag är hans reflektioner över Jan Bergman-affären; här får man en öppenhjärtig bekännelse till akademisk frihet som berör.
Läsningen ger alltså en något bitter eftersmak. Man hade hoppats få veta vad Strömholm tycker om utvecklingen inom universitetet eller i samhället i stort. Man bara i enstaka meningar framskymtar kritik mot t.ex. minskade språkliga och kulturella referensramar bland studenterna och mot vänsterpressen. Några sammanhängande reflektioner kommer aldrig. Boken har ett begränsat lärdomshistoriskt intresse för några av de personporträtt som ges och några av de skeenden som beskrivs, men inte mer än så. Titelns beteckning katalog uppfylls med alltför bred marginal. Det bestående intrycket av memoarerna är att Strömholm hunnit med imponerande mycket under sitt liv, men det visste vi ju redan tidigare.
Problemet sammanhänger med Strömholms väsen, som trots sina omfattande humanistiska intressen i grunden är positivistiskt. Strömholm är omutlig vad gäller korrekta sakuppgifter, men varje skarp slutsats, särskilt om det gäller något som kan uppfattas som kontroversiellt, undvikes oftast eller förses med mängder av reservationer. Mer systematiska åskådningar skyr han över huvud taget. Jag kan därför inte, trots hans många viktiga insatser på många områden, tycka att han varit särskilt viktig för den konservativa idédebatten.
Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent
