Satiren är en svår konst. Särskilt den politiska satiren. Många är kallade, men få är utvalda. Det blir helt enkelt oftast inte så roligt. En mästare i genren var dock Gunnar Unger (1915-1976) som under pseudonymen Sagittarius alltsedan 50-talet excellerade i denna genre i Svenska Dagbladet. Att detta skedde med konservativa förtecken gjorde knappast saken sämre.
Unger hittade sin stil, vilket han underhållande beskriver i sina förträffliga memoarer Rapsodi i blått (1974), i medveten opposition mot sin fader, författaren i sjökrigshistoriska ämnen med samma namn. Han sade om sin fars stil följande: ”När han började sitt historiska författarskap ansågs det opassande av en ’seriös’ skribent att skriva kort, koncist och framförallt humoristiskt. Ett förfärligt tyskeri härjade i den vetenskapliga jargongen. Man skulle skriva långa, invecklade och tråkiga meningar för att tas på allvar.”
Unger vill tvärtom skriva lättsamma artiklar för den breda läsekretsen. Denna vilja befordrades sannolikt av hans omfattande litterära intressen som han utvecklade under gymnasiet, där bl.a. Edgar Allan Poe och Charles Baudelaire tillhörde favoriterna. Denna litterära ådra delades av gymnasiekamraten Gunnar Biörck, sedermera bl.a. livmedikus och politiker, som tidigare beståtts en artikel i denna serie.
Det skulle dock dröja litet innan han på allvar insåg att det var journalistiken som var hans kall. Studier i statskunskap, bl.a. för den av honom, trots åsiktsskillnader mycket beundrade Herbert Tingsten, och studentpolitisk engagemang hade givit politiska kunskaper, och en och annan artikel redan under studietiden utgjorde hans första journalistiska lärospån. Han vanns dock slutligen för journalistiken, efter att vacklat emellan olika yrkesbanor, då han medverkande i den konservativa tidskriften OBS!.
Tidskriften OBS! började ges ut 1944. Den startades av ett antal yngre konservativa akademiker, flera med koppling till Föreningen Heimdal. Ryktbarast i kretsen var Arvid Fredborg, som blivit känd genom att ge ut en kritisk reportagebok om Nazityskland några år tidigare. OBS! var en nyhet i det journalistiska Sverige, då den i en ofta frän ton presenterade konservativa åsikter i tidskriftsformat. Det var konservatism med framåtanda.
Gunnar Unger bidrog träget, gärna med humoristiska personporträtt. Personporträtt kom att bli något av en specialgenre för Unger, och han återpublicerade många av dem i böcker med titlar som Karakteristik och karikatyr och Porträtt och pamflett. Här kan man få levande, och ändlöst subjektiva, karaktäristiker av många av periodens gestalter. Det är en guldgruva, för den som intresserar sig för personalier.
För att ge en bild av hur det kunde låta, må ett citat tillåtas. Om den grovkornige och rundlagde moderate partisekreteraren Gunnar Svärd sade han följande: ”Redan den, som tagit till sin uppgift att söka göra ett partivänporträtt av honom, kan komma på sig själv med att någon gång undra, om inte en försiktigare formulering vore på sin plats. Gunnar Svärds strävsamme far brukade med befogad stolthet berömma sig av att ha givet upphov till 7 m 20 cm pojkar. Av denna aktningsinbjudande sträcka svarar sonen Gunnar för betydligt mer än en fjärdedel – och då har likväl inget yppats om hans kubikinnehåll och specifika vikt. Camillus förliknade sig som bekant enligt Fakiren vid en fackla, ett skepp och en eldig stridshingst. Om man förliknar Gunnar Svärd vid ett fyrtorn, ett luftskepp och en eldig stridsvagn kanske man kan ge en vag föreställning om hans eloquentia corporis.”
Varifrån kom då den konservativa åskådning som drog honom till den unga krets av högerakademiker som grundade OBS!? Han har själv givit svaret i texten ”Varför konservativ?” (i Kämpande konservatism från 1971). Från fadern, sjömilitären, bibringades han tidigt en för den dåtida flottan typisk rojalism. Tidiga läsupplevelser som Fältskärns berättelser och Röda nejlikan gjorde också sitt till. Han utvecklade redan som barn ett känslomässigt band till historien som han aldrig skulle släppa. Med undantag av en mycket kort Marxinfluerad period i femtonårsåldern skulle han förbli konservativ livet ut.
Hans publicistiska höjdpunkt skedde utan tvivel i SvD, där han från femtiotalets mitt publicerade krönikor under signaturen Sagittarius. Ofta tog de formen av en fiktiv dialog emellan den reaktionäre och slagkraftige onkel Heliogabalus och dennes naivt kulturradikale brorson. De samlades i volymen Onkel H:s hädelser, som utgör den svenska politiska satirens kanske märkligaste alster och en konservativ stridsskrift i ett.
En rad ämnen passar revy dessa dialoger, understundom aktualiserade av dagshändelserna men alltid med vidare utblickar. Litterära och historiska referenser skymtar förbi, men allt är presenterat på det mest underhållande sätt man kan tänka sig. En grundkonflikt är den emellan kulturkonservatism och kulturradikalism, där den senare skapar många tillfällen till utgjutelser för den gruvlige geronten.
Såhär kan det låta (vi citerar detta särskilt för sin konservativa programkaraktär): ”En sån fråga, gormade Onkel H. Genom att vara en kämpande konservatism som gör skäl för sitt namn naturligtvis, begriper du inte det, din sakramentskade sillmjölke, din blåsiktige sopprot! Det får inte vara den fadda, försiktiga och gudsnådliga konservatismen från anno dazumal, lika snustorr som gravallvarlig, lika filiströs som skenhelig, lika högtravande som dödtråkig. Det måste vara en djärv, stridbar och rolig konservatism, hellre fräck en försiktig, hellre hänsynslös än hänsynsfull, hellre drastisk än dignifierad!”
Gunnar Unger hörde, som vi ser, lika mycket till litteraturhistorien som den politiska historien. Kanske har hans efterliv bara börjat.
Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent