Lördagen den 14 februari öppnar jag Dagens Nyheter och blir överraskad. En artikel av professorn i statsvetenskap på Göteborgs universitet, Peter Esaiasson, levererar ett budskap som för många är en chock.

Samtliga etablerade politiker kritiseras för att under lång tid ha lagt locket på i migrationsfrågan. Konsekvenserna enligt den försiktige professorn bli en minskad demokratisk trovärdighet, en urholkad politisk legitimitet och ett mer konfliktfyllt samhälle. Han skulle inte behöva vara återhållsam.

Jag har som mina läsare vet varit aktiv i oppositionen mot den svenska migrationspolitiken sedan starten i början av 1980-talet. Före Internets genombrott var alla som ville bilda opinion hänvisade till den etablerade pressen, radio eller TV. Våra försök att nå ut i dessa medier var utsiktslösa. Däremot propagerade de gärna mot oss med konsekventa beskyllningar om nazism och rasism. Detta pågick i decennier. Är det konstigt att de som seriöst försökte framföra kritik mot den förda migrationspolitiken har varit och är frustrerade. Hur ser ett axplock ur vår kritik, som aldrig fick komma fram i de etablerade medierna?

1. Migrationspolitiken är orättvis, eftersom den endast kommer att omfatta ett fåtal av världens nödlidande, som får en gräddfil till relativt välstånd och lämnar övriga världens förtryckta och svältande i ett ännu värre läge. Vi såg en risk att den omhuldade asylrätten endast skulle gälla ett relativt fåtal och att de flesta skulle stängas ute och vi ville varna för att bistånd till riktigt nödställda skulle börja användas för att föda de som drog en vinstlott i asyllotteriet. Vi insåg att asylsystemet var som upplagt för bedrägeri där stora pengar skulle vara i omlopp och lögner skulle smidas för att få den eftersträvansvärda asylvinsten.

2. Utgångspunkten för oss var att en migrationspolitik som får oacceptabla sociala och ekonomiska konsekvenser ska motarbetas. Hur resonerade vi? Den svenska modellen bygger på att vårt land inte ska konkurrera med låglönejobb. Ett ökat arbetskraftutbud kommer att tvinga fram en omprövning av den svenska modellen som får allvarliga konsekvenser på arbetsmarknaden. Lönedumpning ökar spänningarna i samhället och underminerar fackets möjligheter att försvara sina medlemmar. Vi får en maktförskjutning till förmån för de som har intresse av att sänka löner och försämra anställningsvillkor, vilket är en försämring för de som redan har det svårt. Välfärdsstaten bygger på ett högt deltagande i arbetslivet med jobb som leder till relativt höga löner. Det ger en positiv nettoeffekt för välfärden, men om fler blir beroende av välfärdsstatens stöd blir kraftiga neddragningar oundvikligt.

3. Välfärdsstaten och den svenska modellen har endast funnit i ca hundra år, men den svenska nationalstaten har funnits i flera århundraden. En av den stabila nationalstatens viktigaste komponenter är den mellanmänskliga tilliten, att vi litar på att alla levererar skyldigheter efter sin förmåga och att de gemensamma tillgångarna utnyttjas effektivt. Vi varnade för att en stor tillströmning av människor som aldrig fullföljt några skyldigheter, aldrig ansträngt sig för landet gör att samhället splittras till förfång för stabilitet och trygghet.

Denna kritik stämplades som rasistisk och nazistisk. Vi som försökte diskutera migrationspolitiken var utsatta för en hetsjakt utan motstycke i en demokrati. Angreppen tog sig absurda uttryck. Utåt pläderade det officiella Sverige för tolerans och försvar för de svaga. Mobbing skulle motarbetas, men endast mot de grupper som ansågs ömkansvärda. Vi som var en relativt liten grupp oppositionella omfattades inte av deras värdegrund. Tvärtom fanns det inga gränser för den mobbing vi utsattes för.

Att uthärda detta förtryck krävde en övertygelse utöver det normala, det krävde ett mod och en förmåga att trotsa makten. De som inte orkade stå emot tvingades till tystnad av rädsla att socialt bli utfrysta eller bli av med sina jobb.

Detta förtrycks mekanismer innehåller inte endast förföljelse av oliktänkande. De som redan före den officiella decemberöverenskommelsen hade en överenskommelse att utestänga den nationella oppositionen har under åren gjort politiska utspel för att förvirra väljarna t.ex. folkpartiets till intet förpliktande krav på språktest för att få bli medborgare i Sverige. Ett liknade utspel var moderaternas skrift ”Land för hoppfulla” som hamnade i skrivbordslådan. Nu ser vi nya initiativ på löpnade band. Är det konstigt att jag ser detta som hägringar, en fortsättning på den tidigare strategin att få väljarna att inte uppmärksamma den verkliga oppositionen?

Om försoning innebär en ensidig anpassning till den politik som drivits igenom med antidemokratiska metoder är jag avvisande. Mot den bakgrunden är jag kritisk till samtliga politiska förslag som ska skyla över ”sjuklöverns” migrationspolitiska misstag t.ex. att plötsligt ösa pengar över den framväxande s.k. ”integrationsindustrin”.

Det är fräckt att först i decennier tala om hur lönsam invandringen är och nu kräva nya miljarder till integration.

Uffe Hansen