Får alla i Sverige arrangera demonstrationer på samma villkor? Varje år äger en mängd demonstrationer i olika delar av landet rum. Det är en grundlagsskyddad rättighet, men det betyder inte att alla demonstrationer får samma bemötande.
Endast namnet kan framkalla svavelosande förkastelsedomar från ett av moralpanik drabbat etablissemang, varvid det senaste exemplet är ”Folkets demonstration”. Kritikerna eftersträvar ensamrätt i ämnet ”godhet” och det finns inget som provocerar mer än att inte verka för det s.k. mångkulturella samhällets förment välsignelsebringande balsam för Sverige.
Under hela 1980- och början av 1990-talet deltog jag i mängder av demonstrationer med samlingstemat den goda relativt homogena svenska nationalstaten, den som gett våra förfäder trygghet och stabilitet, den som vi har en skyldighet att vårda till framtida generationers fromma. Jag kan på goda grunder hävda att mina erfarenheter av för- och efterspelet till våra manifestationer är betydande.
En pöbel ur avgrundsvänstern försökte alltid störa våra tillståndsgivna demonstrationer genom att skrika och hota deltagare. Förväntade oroligheter fick massmedia (ägda och styrda med en kulturmarxistisk agenda) att dyka upp och rikta sina kameror mot allt som framställde våra demonstrationer i en så ofördelaktig dager som möjligt. Allt som kunde koppla våra offentliga möten till nazismen skulle exponeras i reportage i tidningar, radio eller televisionen. Motdemonstranterna lyftes fram som hängivna antirasister som bekämpade de ”avskyvärda odjur” som tog ordet nationalism i sin mun.
Konsekvensen av den ensidiga opinionsbildningen, skrämseltaktiken blev att många valde att inte komma på nästa demonstration, missförhållanden i samhället blev inte adresserade, demokratin underminerades.
I kölvattnet av Folkets demonstration noterar jag en förändring. De ensidiga och direkta beskyllningarna om nazism finns inte kvar, inte heller ackompanjeras TV-inslag med musik i dur eller med bilder från 1930-talets Tyskland. Istället för att beskylla alla i demonstrationen för nazism, rasism eller främlingsfientlighet har beskyllningar om högerextremism florerat i referat eller reportage. De som vill nyansera sin anklagelseakt hävdar att manifestationen har infiltrerats av högerextrema ”element” och vill därmed anklaga arrangörerna för kopplingar till den högerextrema vegetationen. Observera att de aldrig definierar vad de menar med detta, utan arrangörerna ska bära ansvaret för och de förväntas ta avstånd från och fördöma något som etablissemanget kallar ”högerextremism”.
Tror avgrundsvänstern med sina hantlangare inom de urartade liberala leden att en demonstration om missförhållanden i Sverige som intimt hänger samman med deras ansvarslösa migrationspolitik har med något annat att göra än deras eget vanstyre? Tror dessa amatörer i politisk poesi att svenska folket ska sjunga ”we shall overcome” eller skandera ”inga rasister på våra gator” inför det skådespel i kaos som utspelar sig i vårt tidigare relativt trygga land?
Felet är att åsiktkorridoren i Sverige är trång, förmodligen den trängsta i världen. Istället för att behöva försvara sig mot extremvänstern borde arrangörer och talare få bli speglade för vad de står för och för vad de förväntar sig att publiken tar till sig. Ingen ska behöva försvara vad enstaka personer i publiken har för världsåskådning. Alla har rätt att besöka en tillståndsgiven demonstration. Varken deltagarna, talarna eller arrangörer ska behöva svara för allt i varandras liv.
Målet med våra motståndares ensidiga och vinklade propaganda är att få bort vår röst i det offentliga rummet. Vänstern ska ha sitt första maj och förväntar sig att massmedia rapporterar om och återger vad som sker utan ett panorama av bilder från Stalins gulagarkipelag med människor bakom taggtrådsstängsel förvridna av lidande, utan Stalin vinkande från Röda torget och röda armen marscherande med taktfasta steg nedanför den kommunistiska ledningen.
De skulle aldrig acceptera att behöva försvara eller ta avstånd från enstaka personer i publiken som visar sig vara kända stalinister. Varför ska arrangörerna av och talarna under Folkets demonstration behöva utstå en sådan ursinniga och osaklig behandling? De har mitt fulla stöd och min sympati.
Uffe Hansen