Att följa svensk politik är inte sällan en beklämmande, närmast surrealistisk upplevelse. Diskrepansen mellan vad som pågår på marken och politiker och medias respons är avgrundsdjup.
Kriserna är många och stora. Lösningsförslagen är små och ytliga, när de inte är helt orealistiska. Vidlyftiga löften (fixa skolan på 100 dagar, EU:s lägsta arbetslöshet 2020, avvisa 80 000 illegala) ställs ut i parti och minut utan konsekvenser när de bryts. Krisinsikten är obefintlig, skönmålningen förhärskande.
Den här veckan har inte varit något undantag från denna svepande beskrivning av svensk politik. Ta exempelvis gårdagens besked från regeringen att man inför ett så kallat snabbspår för invandrade lärare. Enligt SCB och Arbetsförmedlingen är läraryrket redan idag ett bristyrke, varför det är motiverat att få fler personer att söka sig dit. Men jag tillåter ändå mig att hysa ett stort mått av tveksamhet inför denna reform.
Hur många lärare och förskollärare är det egentligen som kommer till Sverige som del av flyktingströmmen? 70-80 procent av de nyanlända är ju unga män och väldigt få har en högre utbildning. Hur snabbt kommer snabbspåret att vara med tanke på att den presumtiva läraren måste lära sig svenska på hyfsad akademisk nivå för att klara sitt jobb? Frågorna är många och svaren få. Precis som vanligt med andra ord när den politiska klassen lappar och lagar för att försöka täcka över de allt större skavanker massinvandringen orsakar samhället.
Jag gissar att snabbspåret snarare blir en långsam urspårning.
Trots det är snabbspåret intressant eftersom de är symptomatiskt för hur våra politiker jobbar. Särlösningar som berör ett fåtal personer presenteras som universalmedel mot ”utmaningarna”. På andra sidan snabbspåret finns lösningen på den så kallade integrationen, typ.
Annars hade regeringen knappast satsat så hårt på idén. Snabbspåret för lärare är nämligen det fjärde i ordningen efter kockar, slaktare och styckare(!). Kan det finnas någon som tror att detta ens på marginalen ska kunna göra skillnad?
Allt talar för att snabbspåren snart sällar sig till instegsjobben, etableringsreformen, nystartszoner och alla andra fiaskon på den integrationspolitiska elefantkyrkogården.