Det moderna folkstyret föddes ur missnöje med en tidigare ordning där vissa personer och grupper erhållit privilegier, det vill säga fått gå ”före lagen”.
Därmed rådde i praktiken olika villkor beroende på vem man var. Adelns ensamrätt till vissa karriärer har setts som ett sådant privilegium. Men också kyrkan, föräldrar, arbetsgivare och andra gavs privilegier.
Den gamla ordningen har kanske ibland skildrats felaktigt och orättvist. Frågan är ändå om vår tids demokratiska politiker följer mer rationella och jämlika spelregler eller om de ger varandra en ny sorts (orättvisa) förmåner. Så sägs ibland ske, trots att grundlagens kontrollinstrument och pressens granskning borde förhindra det.
Förre chefredaktören för Dagens Industri Bengt Ericson har i en tidigare bok genomskådat vissa näringslivschefers svagheter. I sin nya bok Den härskande klassen. En bok om Sveriges politiska elit (Lind & Co 2015, 238 s) frågar han, om inte folkstyret i Sverige löper motsvarande risker att svika sin moral och därmed tappa i trovärdighet. I den mån de folkvalda inte speglar folket utan tar sig rätt att bestämma utan dess hörande, sviker de sin roll som förtroendemän. Och genom att en liten grupp därmed fattar beslut ovanför folks huvuden, urholkas snart den legitimitet på vilken varje folkstyrd rättsstat måste bygga.
Ericson pekar ut en tänkbar nyckelorsak till att så många politiker i dag agerar skilt från folket. Det är att partiväsendet numera betalas med statsmedel. Det vill säga, det närs av det partistöd som i sin första variant infördes 1966. Enligt en beräkning från häromåret ger detta stöd partierna hela 5 miljarder att dela på under en mandatperiod. Få verksamheter lär i Sverige lär ges ett motsvarande penningstöd. Vilka effekter får då detta? Jo, bland andra den att de folkvalda inte längre som förr fortlöpande måste söka sina valmäns gillande. De gör ofta som de vill. Partistödet används högre upp i organisationen, medan det dyra och krävande initiativet för att rekrytera medlemmar samt föra dialog med väljare ges lägre vikt. Partierna blir därmed slutna kansli- och kampanjorganisationer, medan det faller på medierna att övervaka partiledningarna och samtidigt föra ut dessas budskap.
Ericson noterar att dessa tendenser förstärks genom ett slags politiska dynastier på gott och ont. Det betyder att makor/makar och barn till aktiva politiker lockats att ta politiska uppdrag – utan garanti för att de har förmåga eller uthållighet att sköta dem. Journalisten Anders Isaksson talade på sin tid om en ”politisk adel”. Att det uppstår sådana dynastier riskerar nu enligt Ericson att politiken blir godtycklig och amatörmässig. En diffus maktelit med oklart ansvar blir svårförutsägbar. Troligen agerar den även opportunistiskt och enligt valvinden.
Godtycke, amatörmässighet och opportunism är förstås onda i sig. De strider dock även mot ett annat drag i nyare svensk politik, nämligen dess ökade professionalisering. Ericson ser denna som att de politiska frågorna bereds och avgörs av specialiserade tjänstemän i regeringskansliet eller i olika kommunala förvaltningar. Därmed blir sakfrågorna i bästa fall kunnigt skötta, men de förs också längre bort från väljarna. Det är även ovisst om sakinriktade tjänstemän är nog som en motvikt till politiska vindflöjlar.
Häri anas samtidigt en motsägelse. Om nu frågorna nu bereds professionellt borde det väl inte avvisas utan välkomnas, i fall man vill undvika att politiken blir godtycklig och illa skött? Även om krav från väljarna släpps fram till det utförande ledet, måste de väl slipas av så att de blir möjliga att förverkliga. Fast väljarna har en känsla för vad de vill, måste detta filtreras av teknisk och juridisk sakkunskap. Det står kanske inte helt klart för läsaren hur Bengt Ericson här tänker.
Den härskande klassen har sin styrka i att påminna om en rad viktiga frågor från senare tid, där politikers beslut kan sägas ha varit okloka. Hit hör kommunala jätteprojekt i hundramiljonersklassen typ idrottsarenor och äventyrsparker, diskutabla järnvägsspår och jättebelopp östa på undersysselsatta grupper, liksom andra röstvinnande satsningar som fått kommunernas upplåning att raka i höjden. Välkommet ljus kastas även den ökande ovanan att avgångna statsråd och andra höga politiker efter att ha fått stora avgångsvederlag snabbt tillträder jobb som konsulter i bolag där prestige och inblickar från regeringsåren exploateras. Att vårt land i omgångar minskat antalet kommuner gör också att färre medborgare – i klartext rör det sig om en minskning med cirka 200 000 personer – ges chans att åta sig politiska uppdrag.
En följd av partistödet är att partierna i viss mån inte behöver väljarna. Ericson påminner om hur moderaternas förre partisekreterare tillstått att ”Moderaternas utveckling och förhållningssätt ska inte vara ett resultat av vilka medlemmar vi har, utan hur samhället ser ut. Det är ett fullständigt perspektivskifte.” Attityden lär finnas även i andra partier. Att man med en sådan inställning frestas förbigå både interndemokratin och sitt partis historia och beprövade erfarenhet kan antas. Därmed lär även risken för kostsamma misstag öka.
Partimedlemmar kan däremot användas på finurliga sätt, till exempel som målgrupp för kampanjer för att få in pengar. Socialdemokratin till exempel anordnar lotterier där drömmar om materiell lycka och ett bekymmerslöst liv får bidra att stärka partikassan. Att de borgerliga inte ifrågasatt den metoden kan bero på, att alla ungdomsförbund via Svenska Spel och Ungdomsstyrelsen får använda en del av spelmarknaden som kassako. Detta förklarar delvis också varför partiernas kanslier nu för tiden anställer så mycket folk. Klart är att alla dessa pengar lockar lycksökare. De ger också partiledningen makt vad gäller att anställa folk och fördela pengarna. Kanske ett skäl till att partipiskan viner medan allt färre i partigrupperna orkar hävda en egen åsikt.
Då partiernas makt gäller dyra projekt med stora följdverkningar har också en viss amerikansk företeelse bitit sig fast i svensk politik: lobbyväsendet. Alltfler intresseorganisationer uppsöker riksdagsmänniskor och söker via medierna eller i Almedalen få besluten att gå i sin riktning. Här är det enligt Ericson oroande att svensk lag inte skapat tydliga spelregler för vad lobbyister får göra och inte. Genom att alla partier har ett finger med i spelet förs frågan helt enkelt inte upp på bordet.
Ett folkstyre förutsätter att arbetet i regering och myndigheter kan granskas av dem det avser. Men när regeringskansliet och centrala myndigheter söker hindra journalister och allmänhet att få ut vitala dokument – något som Ericson här ger exempel på – får medborgarna svårt att följa och bedöma vad vår överhet gör. Hur tsunamin sköttes i Rosenbad och på UD ger bara ett exempel på denna mentalitet.
Att riksdagen sätter sina egna arvoden vet alla. Men att lönerna för statsministern och hans statsråd utvecklats så väl är kanske mindre känt. På 20 år har riksdagsledamöternas ersättningar ökat med 126 procent, statsministerns med 134 procent. Övriga ministrar har fått nöjas sig med 120 procent. Detta medan genomsnittslönerna i landet stigit med 89 procent.
Med EU hoppades ändå många att klarhet, konsekvens och juridisk kunskap skulle ge svensk politik ett lyft. Ericson visar dock på några av medlemskapets avigsidor. EU:s ”årsavgift” är dyr – för närvarande 40 miljarder om året – och kommer oss bara delvis tillgodo i form av projektstöd och annat. De stora jordbrukssubventionerna strider mot svenska önskemål och målet att göra jordbruken mer självgående. Korruptionen är därtill enorm – något som inte minst vår svenska kommissionär Cecilia Malmström med beklagande har bekräftat. Ericson ger även exempel på hur man i EU-parlamentet ogenerat har utestängt vissa partier från inflytande. Synpunkterna är knappast nya men tänkvärda.
Det värsta som Ericsons bok belyser är kanske hur likriktningen av svensk debatt sakta men säkert tilltar. Att indirekt påverka medier och få dem att skriva som somliga vill har blivit en konst. Våra debattsidor har öppnats för yrkestyckare och åsiktsproffs, medan de som företräder tungt förvärvad kunskap, analys och överblick åsidosätts: ”åsiktsproffsens alster … svarar för mellan 80 och 90 procent av de stora tidningarnas debattmaterial.” Följderna avskräcker: ”De tvärsäkra tonfallen. Positionerna fastlåsta i svart och vitt. Alla dessa bagatelliseringar respektive överdrifter som hotar att fördumma det offentliga samtalet”.
Bengt Ericsons bok söker inte utförligt bedöma de alternativa och sociala mediernas växande roll och betydelse. Just från makt- och inflytandesynpunkt har ändå dessa medier intresse. Kanske står hoppet ändå till att folk ilsknar till så pass att de vänder medier som SVT, DN och kvällspressen ryggen? Man vägrar med andra ord att bli manipulerad och söker i stället den kunskap man själv lyckas hitta på nätet eller på annat sätt. Ingen kan, för att variera ett känt ordspråk, trots allt hålla ett folk i okunnighet hela tiden.
Carl Johan Ljungberg, fil. dr