Går det ett nytt spöke över Europa? Arbetarrörelsens arkitekt, Karl Marx, identifierade ett spöke på 1800-talet. Han var övertygad om att hela det borgerliga samhället stod inför ett sammanbrott, att alla institutioner som fungerat som en garant för en gammal ordning skulle falla och försvinna. Bibeln skulle ersättas med Das Kapital, en högre ordning med Gud i centrum skulle inte endast avslöjas som humbug, den skulle rivas och de människor som förstod den proletära läran skulle bli jordens frälsare.

Vi vet idag att paradiset på jorden aldrig infann sig genom Karl Marx lära. Han drevs av ett övermod som så många andra före och efter honom som vuxit fram ur den franska revolutionens mylla. Den svenska historikern och författaren Tage Lindbom har i flera böcker avslöjat det bedrägliga i en förblindad uppslutning bakom det s.k. förnuftet till förfång för tron på tillvarons högre mening. Hans rekommendation till oss människor var emellertid inte att vi skulle vara passiva inför vad som händer omkring oss och endast förlita oss på ett ingripande från ovan, att tro att allt ordnar sig utan vårt aktiva stöd.

Jag menar att Lindbom uppmanar oss att ödmjukt men bestämt arbeta för den värld som är skapad med ett högre syfte, att bevara och vårda den, att motverka krafter som vill rasera och radikalt kullkasta vad som är och ta den plats som är reserverad för det övermänskliga. Detta är ett ansvar, en bjudande plikt.

De världsliga idéerna som liberalism och socialism har fyllt en funktion under industrialismen, som jag ser som en unik period i mänsklighetens historia. Det fanns plats för utvecklingsoptimism. Produktionen ökade och vissa blev riktigt rika. Socialismen kom därefter med idén att de som inte blev rika i det borgerliga samhället skulle bli det genom en ny produktionsordning. Detta lockade många in i arbetarrörelsen och eliten inom deras led blev också materiellt rika. Arbetarklassen fick det bättre genom arbetsmiljöarbete, men speciellt genom förändringar i produktionen. I grunden rubbades emellertid inte den gamla ordningen med över- och underordnade. Straffet för mänsklighetens övermod blev ökad naturförstörelse.

Även om inte den gamla ordningen före 1789 kunde rubbas helt av revolutionärerna har de oförtrutet fortsatt kriget mot den europeiska kontinentens folk med sin särpräglade kultur, mot de värden som hållits högt före 1789, mot traditionen. Gud och hans trogna följeslagare på vår jord hånas och förlöjligas, äktenskapet ifrågasätts och mångfalden av nationer och folk upplöses eller avvecklas. De som spjärnar emot ska utmålas som reaktionärer. Det har gått så långt att jag till och med kan tycka att de tidiga socialisterna och liberalisterna ändå hade sina sunda vätskor i behåll. Ser ni den skillnad jag noterat?

1. Tidigare byggdes bostäder där det fanns jobb. Idag byggs bostäder trots att det inte finns några jobb.

2. Tidigare växte jobben i antal och villkoren förbättrades genom innovationer som ledde till ökad varuproduktion, idag rationaliseras arbetstillfällen bort genom digitalisering och automatisering och få nya jobb skapas som kan upprätthålla vår välfärd.

3. Tidigare skyddades den egna arbetsmarknaden från import av arbetskraft som dumpar löner och anställningsvillkor, idag importeras arbetskraft som därefter får utbildningar och lönesubventioner för att aldrig bli ett plus i statskassan.

4. Tidigare erkändes den svenska nationen och ingen ifrågasatte det svenska folket rätt till sitt land, idag tävlar den franska revolutionens efterföljare med varandra om att så fort som möjligt beröva svenska folket sina rätt och rättigheter och avveckla Sverige.

Jag menar att detta inte endast är en fortsättning på franska revolutionen. Det är ett närmast gränslöst övermod. Därför spelar det ingen roll att de inför tända kameror med påtagligt självförtroden deklarerar att de har kontroll över vad som sker i dagens Sverige. Det har de inte. En tröst för alla som efterfrågar en verklig förnyelse är att det som varit deras styrka förefaller bli deras svaghet. Sviker förnuftet? De etablerade partiernas initiativ trotsar alltfler väljares förstånd och de får allt svårare att legitimera sin politik. Det finns all anledning att fråga sig om förmenta nyttor med deras politik går att realisera? Hur platt faller inte deras tändande paroller till marken, hur ytliga är inte deras förkastelsedomar? Vandrar ett nytt ”spöke” över Europa?

Uffe Hansen