Dags att uppdatera den politiska kartan

Om kartan och verkligheten skiljer sig åt så gäller som bekant kartan. Eller?

Enligt verkligheten som rådde före 2015 så fanns det sju partier i Sveriges Riksdag som jublade åt asylmigration i alla väder och ett åttonde, Sverigedemokraterna, som var kritiskt. Det faktum att migrationsförespråkarna med sina 87 procent kontrollerade Riksdagen utgjorde den direkta orsaken till den kris som följde.

Men alla deras teorier och alla förhoppningar slog fel och när kapporna vändes efter vinden stod det klart att det åttonde partiet hade haft rätt hela tiden. Regeringen tvingades frångå den politik man med hög svansföring hade försvarat och dessförinnan hade Moderaterna gjort helt om på bara några veckor. Endast yrkespolitiker kunde få det att se så naturligt ut att helt ändra åsikt på bra några veckor.

Nu skriver vi 2016 och vi kan konstatera att terrängen ser radikalt annorlunda ut jämfört med för ett år sedan. Moderaternas lappkast innebär att det finns uppenbara gemensamma nämnare mellan M och SD, vilket hanteras med en ny uppsättning kvasi-argument.

SD är plötsligt ”inte seriöst” eftersom partiet nådde samma slutsats som M fast avsevärt tidigare och dessutom drev sin linje med kraft i Riksdagen. Dessutom spelar det plötsligt roll att SD avvisar NATO-medlemskap, vilket i praktiken även Alliansen gjorde under åtta år i regeringsställning.

Enligt den gamla politiska kartan finns lagkompisarna i Alliansen. Där riskerar Kristdemokraterna att åka ur Riksdagen, Liberalerna är internt splittrade i migrationsfrågan och Centerpartiet har istället svängt i ultraliberal riktning. Hur ser ett valmanifest för Alliansen ut i denna avgörande samhällsfråga? Jag bara undrar.

Det Moderaterna kan fundera på är den uppenbara skräck som Socialdemokraterna upplever inför någon form av samförstånd mellan M och SD. Tror någon att det är av omsorg av motståndarna i det blåa laget som Löfven avråder från samröre med SD och upprepar det korrupta nazistargumentet? Nej. Man behöver inte vara statsvetare för att räkna ut att det är av egenintresse och en uppenbar rädsla för marginalisering.

Arnstadismen går i korthet ut på att Sverigedemokraterna är nyfascister, evigt befläckade av historien och ”i grunden nazistiskt” enligt Stefan Löfvens tolkning. Själv sjunger Löfven stalinisternas hymn på första maj. Jag hävdar att arnstadismen i första hand tjänar socialdemokratins intressen, förutom att den vilar på en intellektuellt sett mycket svag grund.

Det lär ta lite tid att orientera sig i den nya terrängen, det kanske gäller oss alla. Men en sak är klar, den historiskt svaga regeringen har katastrofsiffror i opinionen och underlaget för en icke-socialistisk regering vid ett eventuellt extraval ser stabilt ut. Förespråkarna för den tidigare extremliberala migrationspolitiken kontrollerar bara två partier fullt ut, Vänsterpartiet och Centern, som för övrigt är ideologiskt inkompatibla.

Med ett svagt regeringsunderlag och opinionssiffror på väg ner i graven så är Stefan Löfvens plats på statsministerposten att likna vid en katapultstol, där Anna Kinberg Batra håller i spaken. Varje dag sitter han där på hennes nåder, det är viktigt att komma ihåg. Därav mantrat om nazism, vi lär få höra det igen.

Emellertid, verkligheten har en tendens att ställa till det för den som stirrar sig blind på föråldrade kartor. Socialdemokratin är vilse, slagorden ger ingen vägledning längre utan provocerar folk genom sin brist på verklighetskontakt. För Moderaternas del verkar det för stunden vara bekvämt att låtsas som om var femte till var fjärde väljare inte finns, men även detta blir ohållbart i längden.

Tomas Brandberg