Nyheter Idags avslöjande om DN:s mörkande av sexövergreppen vid We are Stockholm är ingen isolerad händelse.
Framförallt statistik över invandringens kostnader har påfallande ofta återgivits på ett sätt som är så dubiöst, att man måste ifrågasätta motiven bakom. Här märks Arenarapporten och Sandvikenrapporten, två ideologiska produkter som varje människa med ett minimum av källkritik kan igenkänna som falsarier.
Ett mera komiskt exempel var när man redovisade tabell ur en migrationsrapport från OECD, där stora delar av kostnaderna för migrationen exkluderats. Man bevisade alltså att invandringen inte kostade något genom att exkludera stora delar av kostnaderna för invandring.
Varför händer sådana saker? Ett enkelt sätt att förklara detta är, att journalisterna påverkas av sina åsikter. Dessa sympatier mäts med viss regelbundenhet av Kent Asp och visar en extrem överrepresentation för vänsterpartierna och särskilt Miljöpartiet. Man skulle kunna säga, att journalister precis som andra påverkas av sina intressen, och väljer att presentera de fakta som stödjer deras politiska uppfattningar.
Vad skulle då kunna avhålla dem från att välja nyheter utifrån sina egna sympatier? En sak är förstås omsorgen om den egna trovärdigheten. För att den skall vara hotad krävs emellertid att någon avslöjar felaktigheterna och kommer med en alternativ berättelse. Här spelar alternativ media en stor och ökande roll, även om de ännu inte nått riktigt lika stor publik som de största medierna.
Vidare kan omsorgen om sanning spela en roll. Det som också kallas konsekvensneutralitet. Att vissa journalister uppfattar sig som idealister som vill sprida sanningen oavsett konsekvenser, och så får människor själva dra vilka slutsatser de vill av det presenterade materialet.
Dock, detta förutsätter att man anser att sanningen är eftersträvansvärd. Det är inte en helt självklar ståndpunkt. Inom kristendomen är det en förvisso en grundsanning, det heter i det åttonde budet att du inte skall bära falskt vittnesbörd mot din nästa. Samma sak i flera äldre filosofiska traditioner, där sanningen ges ett egenvärde. Den tyske filosofen Immanuel Kant varierade detta tema, och menade i enlighet med sitt kategoriska imperativ, att man bör handla så att ens handlande kan upphöjas till allmän lag och därmed tala sanning. Ett annat sätt att uttrycka det är, att man inte kan veta vilka konsekvenser lögnen får och därmed tala sanning.
Det finns dock alltsedan Friedrich Nietzsche – ja, eller t.o.m. ännu längre tillbaka i historien – de som menar att sanningen som sådan är meningslös, att sanningen bör uppfattas som något pragmatiskt, något som tjänar olika intressen. Hos vissa ”postmoderna” tänkare har detta tänkande drivits så långt att sanningen har förklarats vara en illusion, något som bara tjänar till att upprätthålla makten över olika diskurser. Man bör därmed inte fråga sig vad som är sant, utan vilka intressen en uppgift tjänar. Observera: detta är inte en vulgärtolkning, utan man kan läsa vad t.ex. Michel Foucault skriver i Nietzsche, genealogin och historien (1971), för att försäkra sig om att han skriver så uttryckligen.
Min övertygelse är att många journalister smittats av detta tänkande. De frågar sig inte vad som är sant, utan vilka intressen det gynnar. Alternativmedia bör därför inte bara se som sin uppgift att skapa ytterligare pluralism, utan också att återupprätta tilltron till sanningen.
Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent