Det var en lång och strapatsrik resa. Min resa in och ut ur islam. Det började när jag i mellanstadiet fick reda på att min biologiske far var iranier. Min mamma är svenska, jämtländska för att vara mer exakt, och jag växte upp med henne och hennes nye make som kom från Kenya. Min biologiske far hade försvunnit och vi hade ingen kontakt.
I sjuttonårsåldern tog jag kontakt med muslimer, några iranska kemistudenter i Uppsala, och lärde mig lite om islam. Bland det första jag lärde mig var att det fanns sunnimuslimer och shiamuslimer. Eftersom min far var iranier och shiamuslim var jag mest intresserad av shiaislam. Jag såg det kanske delvis som en förberedelse inför ett nytt liv med min iranska far. Jag minns inte exakt, men jag det kändes som om jag kom närmare honom, vilket är lite lustigt för när jag väl träffade honom visade han sig vara helt sekulär om inte islamfientlig till och med. Han drack öl och skämtade friskt om både Gud och Muhammed.
Min adoptivfar, min mors nya make från Kenya, kom från en sunnimuslimsk familj. Han var och är dock ointresserad av religion och har en naturvetenskaplig syn på världen. Han kom till Uppsala på ett stipendium för att studera marklära vid geovetenskapliga institutionen. Det är från honom jag har fått namnet Omar. Så småningom blev det sunniislam som jag valde eftersom det var mest praktiskt. Jag reste till Kenya och hade kontakt med min familj där. Jag kunde också swahili, men inte persiska.
För shiamuslimerna som jag umgicks med var namnet Omar en stötesten. Omar var den tredje kalifen, den tredje ledaren för det muslimska riket efter Muhammed. Sunniterna anser att han var ett helgon, en from och rättvis man, medan shiiterna anser att han var en diabolisk och svekfull hycklare som försökte förstöra för Muhammed inifrån. Som natt och dag alltså. Mina shiamuslimska vänner kallade mig ”Ammar” av artighetsskäl, Omar sågs som en förolämpning.
Under hela min ”karriär” som muslim var jag formellt sunnimuslim. När jag bad, bad jag som en sunnimuslim. Shiiter och sunniter ber nämligen på olika sätt. Men jag var samtidigt inte negativt inställd till shiiter och besökte ibland deras moskéer. Jag var också väldigt intresserad av iransk kultur. Därför tyckte jag att det var obehagligt med allt hat och alla lögner mot shiamuslimer som jag mötte hos sunniter. Och även den arabiska rasismen mot perser. Jag hade ju så att säga båda sidorna i mig och hade viss förmåga att se saker och ting ur båda perspektiven.
Det här är alltså en gammal konflikt och inte något som uppstått i och med den islamiska revolutionen i Iran 1979 eller med inbördeskriget i Syrien. Det är dock en konflikt som eskalerar snabbt i vår tid, vilket till stor del beror på internet och satellittevekanaler där hatet kan prånglas ut dygnet runt till en stor publik. Det är framför allt salafismen, en puritansk och aggressivt missionerande strömning inom sunniislam, statsreligion i Saudiarabien, som står för hatpropagandan.
Jag är inte längre troende. Så här i efterhand tvivlar jag på att jag någonsin varit troende. Jag trodde att jag trodde eller jag försökte att tro. För mig har resan varit enklare än för dem som föds som muslimer. För mig har det varit en resa både bakåt och framåt i tiden.
Framåt, mot en sekulär världsuppfattning, men också på något sätt bakåt, en återupptäckt av den jag var före islam. Det har känts som en befrielse att få bejaka de sidor av mig själv som jag inte fick leva ut som muslim. När jag var muslim var det till exempel inte okej att fira jul. Vissa troende muslimer ansåg att det var haram, förbjudet och helt förkastligt, medan andra såg på det med misstänksamhet. Som konvertit känner man också ett behov att visa att man är en ”riktig muslim” för att inte bli utesluten ur gemenskapen. Det fanns en ängslan om att jag borde göra på vissa sätt och jag brydde mig om vad troende muslimer skulle tänka om mig. Det gör jag inte idag, vilket är skönt.
Jag är född 1976 så större delen av min barndom utspelade sig på 80-talet. Min uppgörelse med islam har också följts av 80-talsnostalgi. Jag tittar på filmerna jag såg då, lyssnar på musiken, spelar spelen. En av de filmer som betydde mycket för mig var Tillbaka till framtiden från 1985. Ni vet den med Michael J. Fox i rollen som den där 17-åriga killen som reser i en tidsmaskin.
Det är så det känns för mig, som att resa bakåt i tiden för att komma till framtiden. Inom mig fanns det hela tiden en otrogen kafir som ville komma fram. Han hette Eddie. Det var det namn jag hade hela min barndom och ungdom. Men det betyder inte att jag anser att alla år jag tillbringat som muslim varit bortkastade (även om det känns så ibland).
För det första var jag inte religiöst engagerad jämt och ständigt, jag var intellektuell och en ganska ovanlig muslim som läste romaner och funderade och tvivlade, och för det andra lärde jag mig enormt mycket som jag kan dela med mig av idag. Hur många svenskar har gått i Koranskola? Jag har gjort det. Hur många svenskar har fastat i månaden ramadan? Jag har gjort det. Hur många svenskar har suttit i ett ledigt samtal med en Al-Qaidajihadistist? Jag har gjort det. Hur många svenskar har deltagit i dervischernas danser? Jag har gjort det. Och så vidare.
Jag har alltså varit med om en hel del. Vissa saker skäms jag för, som att jag under en period var med om att piska upp hat mot Israel tillsammans med palestinaaktivister, och att jag som nybliven muslim var taskig mot min mamma och krävde att allt fläsk skulle bort ur vårt hem. Men andra saker jag gjorde var bra, som att jag i artiklar och föreläsningar försökte lyfta fram sufismen, islamisk mystik, och viktiga poeter och filosofer i den islamiska traditionen.
Även om jag inte är troende kan jag fortfarande uppskatta den persiske 1200-talspoeten Jalaladdin Rumis dikter på samma sätt som en icke-kristen kan uppskatta Bachs musik. Om jag ska vara helt ärlig så tycker jag att Rumis dikter är bättre litteratur än Koranen och det tyckte jag nog även när jag var muslim även om jag inte vågade säga det riktigt lika tydligt och riktigt lika högt.
Mohamed Omar