Samtidigt med all internationalisering och globalisering har kontakterna emellan de skandinaviska länderna minskat. Allt färre orkar läsa danska eller norska böcker.

Därför är det inte märkligt att Mikael Jalvings bok Søren Krarup og hans tid (People’s press, 2015) inte väckt någon större uppmärksamhet i Sverige, trots att Jalving är känd i Sverige genom sin omfattande kritik av svensk konsensuskultur. Det är synd, då prästen och Dansk Folkeparti-politikern Krarup tillhör vår tids viktigaste kulturkritiker, och det finns mycket att lära också för svensk del. Som lutheran och nationalkonservativ känner jag mig mycket hemma i denna tradition av kristen kulturkritik, som i Sverige tidigare haft så lysande representanter som J. A. Eklund, men som nu tyvärr har fått en alltmer undanskymd roll.

Krarup föddes på en prästgård år 1937, och bar därmed redan från början med sig den danska folkkyrkans lutherska tradition. Han fick också uppleva ockupationen och motståndsrörelsen, som på samma sätt tidigt skulle prägla hans liv, och väcka hans nationalkänsla till liv. Hans tidiga böcker handlade om Harald Nielsen, en författare och journalist som riktade en liknande kritik mot tidsandan som Krarup. Både Nielsen och Krarup var kritiska till det sena 1800-talets kulturradikala författare, det s.k. moderna genombrottets författare, särskilt kulturpersonligheten Georg Brandes som brukar uppfattas som denna rörelses främsta ideolog. Krarup har sedan i Nielsens efterföljd försökt etablera en alternativ Danmarkshistoria, där det moderna genombrottet omtolkas, som något som hotade den naturliga ordningen, i stället för något som befriade människorna.

Från år 1964 började han bidra i den teologiska publikationen Tidehverv och från år 1985 var han dess redaktör. Här hade han en bas, varifrån han kunde föra sin kristna kulturkamp. Med utgångspunkt i Martin Luthers enkla teologi, om rättfärdiggörelse genom tron allena, kritiserade han här, vad han uppfattade som ersättningsreligiösa fenomen i samtiden – tendenser som anknöt till den modernism han redan tidigt kritiserat. Här fanns till exempel demokratismen (den religiösa tron på demokratin, att skilja från demokrati som praktiskt system) och den radikala mänskliga rättigheter-ideologin (att skilja från verkligt rättssamhälle på nationell grund). Kort sagt: den falska humanismen, som satte människan i stället för Gud i centrum, blev hans huvudfiende.

Detta kunde vara kontroversiellt nog, men var framförallt del i en teologisk och kulturkritisk diskussion. Dagspolitiken gjorde emellertid snart entré. EU-inträdet 1973, efter folkomröstning året innan, tog många, inklusive Krarup, på sängen. Han såg att den nation, som hotats i ungdomen av den tyska ockupationsmakten, nu hotades igen. På 80-talet blev det etter värre, när invandringsfråga blev alltmer aktuell. Krarup såg att man här försökte att missbruka det kristna budet, om kärlek till nästan, för att i stället propagera för en abstrakt universalism, som var raka motsatsen till detta budskap. Detta ledde till att han engagerade sig politiskt i Dansk Folkeparti, och satt i Folketinget emellan år 2001 och 2011. Han kallade det sin värnplikt och såg likheter med sin föräldragenerations deltagande i motståndsrörelsen.

Om allt detta och den del annat berättar Mikael Jalving i denna, tycker jag, lyckade bok. Den tematiska organisationen av stoffet är förvirrande i början, men visar sig snart bara vara en vanlig kronologisk struktur, lätt maskerad under tematiska rubriker. Trots att Jalving framförallt är historiker och politisk journalist, och inte någon teologisk auktoritet, verkar han ha ansträngt sig ordentligt för att förstå också den teologiska grunden till Krarups åsikter. Det enda allvarliga felet jag hittar är att det påstås att ”nation’ kommer af det latinske ord før att fødes, etnos” (Etnos är grekiska och betyder folk; ordet han avser är nascor som är det latinska ordet för att födas). En fin bok som rekommenderas till läsning, och förhoppningsvis bidrar till att sprida Krarups tänkande till en större publik.

Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent