Detta är del 2 i artikelserien. Läs del 1 här.

I slaget vid Towton 1461 hade Edward IV och Richard Neville, Earl av Warwick, besegrat Lancasters tillsammans och deras allians borde ha utgjort ett fundament för varaktig stabilitet. En tid av relativt lugn följde förvisso. Lancasters kvarvarande anhängare röjdes undan och ett mindre uppror lett av Lancasterledaren Henry Beaufort, Hertig av Somerset, slogs ned och Somerset själv avrättades.

En ny släkt trädde emellertid in på scenen i form av familjen Woodville, en tidigare helt obetydlig adelssläkt som måste ha betraktats som oborstade uppkomlingar av det övriga engelska hovet. Edward IV:s promiskuitet och aptit på kvinnor är väl dokumenterad, men den några år äldre Elisabeth Woodville förmådde honom att ingå äktenskap. En uppseendeväckande omständighet var att hon redan hade två söner med en man som slagits för Lancasters och stupat.

Äktenskapet mellan Edward och Elisabeth ägde rum i hemlighet samtidigt som Warwick lade ned stor möda på att för Edwards räkning arrangera ett lämpligt giftermål med en passande fransk prinsessa. Dessutom förelåg utrikespolitiska meningsskiljaktigheter. I Frankrike konkurrerade två läger om makten och medan Warwick uppvaktade den franske kungen i Paris hade Edward ett hjärtligt utbyte med kungens fiender i Burgundy.

Det stora problemet var emellertid just Woodvilles. Genom strategiska giftermål skaffade sig drottningens släktingar snabbt titlar och land, bland annat gifte sig drottningens tjugoårige bror med Warwicks egen faster, en änka som var fyrtiofem år äldre än sin nye make. Samtidigt tvingades familjen Neville bort från viktiga ämbeten. Att döma av vad som följde var familjen Neville oerhört bittra över hur Edward favoriserade drottningens familj.

Warwicks motdrag var att i hemlighet gifta bort sin dotter med Edwards bror, George av Clarence, året var 1469. Kort därefter initierade Nevilles ett försök till revolt mot kungen, som togs tillfånga medan drottningens far och bror avrättades. Upprorsförsöket fick dock ett snöpligt slut. Modet svek Warwick och han släppte kungen fri, eftersom det var omöjligt att försöka regera landet i hans namn.

Edward IV hade ett försonligt drag och han visade vid denna tidpunkt inga tecken på att utkräva hämnd. Men Warwick hade inte glömt några oförrätter och efter några månader höjdes återigen upprorets fana, denna gång i allians med den före detta drottningen, Margaret av Anjou, som alltså var ansvarig för avrättningen av hans far ett decennium tidigare.

Den oheliga alliansen mellan Neville och Lancaster rönte till en början vissa framgångar. Kung Edward gick tillfälligt i landsflykt och i hans frånvaro paraderades en ömklig och förvirrad Henry VI återigen som kung. Edwards frånvaro blev emellertid kort, han återkom och mobiliserade sina anhängare till nya konfrontationer.

Den definitiva uppgörelsen mellan Edward IV och ätten Neville ägde rum i dis och dimma i slaget vid Barnet år 1471. Här ställdes alltså före detta allierade från Towton mot varandra och slaget illustrerar hur rena tillfälligheter kunde spela en avgörande roll i historien. Nevilles hade ett numerärt övertag och hade högst kompetenta befälhavare på plats, inklusive Warwick själv. Arméerna var asymmetriskt uppställda och kungens svagare flank gav vika och tog till flykten i slagets inledning. Men efter att ha förföljt flyende soldater i dimman och sedan återvänt till slagfältet begick Nevilles soldater misstaget att beskjuta den egna sidan. Detta resulterade i panik och flykt, eftersom man trodde att en fraktion av armén hade bytt sida. Warwick själv hade deltagit i slaget till fots för att stärka moralen i de egna leden, men när nederlaget var ett faktum kunde han inte fly, utan höggs ned av Edwards män.

Kort därefter följde slaget vid Tewkesbury, nära Wales, där Edward IV:s armé hann upp en retirerande Lancaster-armé och gick till angrepp trots oländig terräng. Starkare kavalleri och artilleri fällde avgörandet till Edwards fördel.

Vi kan då uppehålla oss ett ögonblick kring vilka vapen som användes vid denna tid. Riddare slogs ofta med lansar och svärd, fotsoldater hade ofta spjut och långa yxor för att försvara sig mot fiendens rytteri. Under rosornas krig introducerades också primitiva kanoner, besvärliga att flytta och ibland lika farliga för manskapet som skötte dem som för fienden.

Vida mer effektiva var bågskyttarna, som avfyrade enorma svärmar av pilar mot fienden, men denna teknik krävde lång träning. Just bågskyttarna spelade ofta en nyckelroll under hundraåriga kriget mellan England och Frankrike, där bågskyttarna i praktiken vann flera viktiga slag åt engelsmännen, till exempel vid Agincourt 1415.

Efter slaget vid Tewkesbury blev det återigen relativt lugnt under en period. Margarets son, prins Edward, hade stupat och Margaret själv togs till fånga men löstes ut av den franske kungen. Hotet från ätten Lancaster var därmed i princip borta i och med att Henry IV diskret togs av daga kort efter Lancasters definitiva nederlag.

Kung Edward bevisade under sin andra period vid makten att han var en duglig regent. Det största hotet mot hans hälsa kan ha varit hans eget leverne och man spekulerar i att fester och frosseri förkortade hans liv. I vilket fall dog han 1483, innan han fyllde fyrtio. Hade han levat lite längre skulle någon av hans två söner med Elisabeth Woodville ha kunnat ta över kronan och föra York-dynastin vidare, istället uppstod nya konflikter.

George av Clarence, den äldre av Edwards två bröder, hade konspirerat tillsammans med Warwick under konflikten med familjen Neville. När Lancasters kom in i bilden stod det dock klart att han inte kunde bli kung själv, vilket resulterade i att gick tillbaka till Edwards läger. Till slut fick Kung Edward emellertid nog av hans nycker och 1478 hade Clarence avrättats för förräderi efter att alla anklagelser mot honom staplats på varandra. Enligt legenden dränktes han i ett vinfat och en undersökning av hans lik har i efterhand visat att han i alla fall inte hade blivit halshuggen, vilket skulle ha varit normalt för en person i hans ställning.

Den yngre brodern, Richard av Gloucester, hade däremot alltid varit lojal mot Edward och såg uppenbart sig själv i rollen som hans efterträdare. Efter kungens död skulle emellertid kronan överlämnas till Edwards 12-årige son, också vid namn Edward – ibland kallad Edward V trots att han aldrig blev krönt.

En bekant situation uppstod nämligen, vem hade egentligen makten när kungen var ett barn? Richard spillde ingen tid utan lät fängsla både den unge Edward och flera medlemmar av familjen Woodville. Med ryggen mot väggen lät han mörda ett antal verkliga och förmodade motståndare och dessutom försvann Edward och hans bror Richard efter att ha suttit inspärrade i Towern en tid. ”Prinsarna i Towern” är ett känt begrepp i Englands historia och syftar alltså på Edward IV:s söner. Kropparna återfanns aldrig, men Richard anses vara ansvarig för deras försvinnande.

Efter att alla motståndare röjts undan lät Richard kröna sig till Richard III, men hans eftermäle blev mörkt. Förutom att han stod bakom ett antal överlagda mord ska han ha planerat, men inte genomfört, ett incestuöst äktenskap mellan sig själv och sin brorsdotter, Edwards IV:s dotter Elisabeth av York, som ett sätt att stärka sin legitimitet. Han hade för övrigt sned rygg och har i en pjäs av Shakespeare framställts som en fysiskt vanställd galning och tyrann.

Det porträttet är förmodligen inte riktigt fullständigt. Flera källor anger att han var en plikttrogen och karismatisk man och att han mycket väl skulle ha kunnat regera England framgångsrikt.

Ätten Lancaster var alltså borta, men Henry VI hade två halvbröder på sin mors sida. Catherine av Valois hade varit Henry V:s drottning och efter dennes död hade hon fått flera barn med en walesisk soldat, Owen Tudor, vilket fick stor betydelse för fortsättningen. Owen Tudor hade visserligen adlig härkomst, men det faktum att han var walesare, är i sammanhanget iögonenfallande, eftersom walesare med ett nutida språkbruk var diskriminerade i England vid denna tid.

Släkten Tudors öden påverkades i hög grad av rosornas krig, Owens söner Edmund och Jasper gavs adliga titlar av Henry IV och de slöt upp bakom Lancasters i konflikten med yorkisterna. Owen själv stupade vid slaget vid Mortimers Cross och Edmund Tudor, den äldste sonen, hade dött i fångenskap kort efter krigets inledning. Dessförinnan hade han gift sig med Margaret Beaufort, brorsdotter respektive kusin till Edmund och Henry Beaufort, hertigarna av Somerset. Två månader efter Edmunds död födde hon Henry Tudor, år 1457. Han var alltså 26 år gammal när Edward IV dog.

Owens andre som Jasper Tudor överlevde hela kriget och blev en sorts mentor och rådgivare åt den unge brorsonen Henry. Denne tillbringade en stor del av sitt liv i exil i Frankrike och han var varken rik eller berömd. Ej heller hade han några rimliga anspråk på den engelska tronen.

Det som gav honom möjlighet att bli kung av England var missnöjet med Richard III, som själv hade stulit kronan från sin brorson. Dessutom förband sig Henry Tudor att gifta sig med Edward IV:s dotter, samma Elisabeth av York som Richard var intresserad av. Tudors uppror 1485 var dock en helt öppen historia, för trots sitt dåliga rykte hade Richard III åtskilliga anhängare som var beredda att försvara honom.

Slaget vid Bosworth Field höll på att sluta mycket illa för Henry Tudor. Han styrkor var underlägsna kungens och hade sannolikt förlorat om inte en tredje kraft hade avgjort slaget till deras fördel. Earlen av Derby, Thomas Stanley, hade kopplingar till Tudors och Richard III försökte tvinga honom till lojalitet genom att hota att avrätta hans son. Det gjorde inte Stanleys mer vänligt inställda till kungen och i sista stund anslöt sig deras styrkor till Tudors. Richard III stupade på slagfältet och Henry firade segern som Henry VII, den förste av den nya kungaätten Tudor.

Därmed förenades på sätt och vis Yorks vita ros med Lancasters röda ros och Henry VII kombinerade de båda rosorna i sitt heraldiska emblem. Att understryka anknytningen till båda lägren under inbördeskriget blev ett sätt för släkten Tudor att hävda legitimitet.
Därmed var historien förstås inte slut. Tudors försvarade sin tron i slaget vid Stoke 1487 och under 1500-talet väntade den engelska reformationen och nya konflikter med Skottland och Frankrike. Men det är förstås en helt annan berättelse.

Slutligen, vilka ledtrådar ger oss Rosornas krig beträffande fortsättningen av Game of Thrones? Förmodligen inga alls, möjligen att vi kan förvänta oss det oväntade. Att det lär bli spännande in i det sista är kanske inte så upplysande …

Tomas Brandberg