Resa i folkvandringarnas tid

I början av 1980-talet kommer jag över en bok som skakar om mig rejält. Författaren är fransman och heter Jean Raspail. Boken heter ”The camp of the saints” eller ”helgonens läger”. Den handlar om en stor folkvandring från Asien och Afrika som kullkastar den västerländska civilisationen och krossar tusenåriga nationalstater med sina välfärdssystem. Egentligen var budskapet enkelt. Stora ekonomiska och sociala skillnaden i kombination med obeslutsamma politiker gör folkvandringen oundviklig. De relativt fattiga gör allt för att förbättra sina livsvillkor och om beslutsfattare uppmuntrar människor att sälja allt de har för att ta sig till ”landet med mjölk och honung” så är pusselbitarna på plats. Folkvandringen kan börja.

När jag vid samma tid träffar en av grundarna av Sverigedemokraterna, en av de få som tidigt bildade opinion för en ny migrationspolitik så får jag veta att det är Jean Raspails dystopi som genomsyrar hans riskkalkyl. De asylsökande som kommer till Sverige och Europa under 1980-talets första hälft är början på en totala förvandling av Europa som ingen kan blunda för idag. Redan vid denna tid argumenterar han för en hjälp till självhjälp i deras närområden och en omsorg om Sverige som en stabil nationalstat. Han har förhoppningar om att kunna påverka de etablerade politiska partierna genom att erinra om risker med deras migrationspolitik.

Tyvärr fick jag beskåda hur demokrati kan missbrukas. Etablerade medier utmålar honom som en nazist och rasist. Inga dementier släpps fram och hans argument förtigs. Dessutom utsattes han för en helt oacceptabel personlig behandling. Han var anställd inom ett byggbolag (BPA). Han blev av med jobbet för att han såg vad allt fler ser idag, det orimliga i att Europa ska svämmas över av folk från Asien och Afrika. Den politik som nu genomförs av regeringen på bred front och som oppositionen angriper för att vara för lite, för sent föranledde avsked från arbetet under 1980-talet. De beskyllningar, de påhopp och det hat som drabbar de personer som tidigt riktar kritik mot en politik som ger sin välsignelse åt den pågående folkvandringen är ovärdigt en demokrati.
I mitt unga hjärta växte en opposition mot den tystnad som omgärdade all diskussion om Sverige som Sverige, en ovilja att tala klarspråk och undvika varje samtal som kunde leda till anklagelser om rasism. Jag kände mig alltmer kvävd i det politiskt korrekta eller tillrättalagde politiska samtalet. Musiken blev mitt andningshål.

Jean Raspails bok har aldrig lämnat mig, den är lika relevant idag som när den skevs. Författaren visar hur Europas ledare inför folkvandringen står inför ett dilemma. Ska de på piedestal upphöjda principerna, om internationell solidaritet, om mänskliga rättigheter, vara vägledande eller ska verkligheten och den historiska erfarenheten vara grunden för deras beslut.

Raspail romankaraktärer visar sig i det gångna årets migrationsturbulens. Europeiska ledare reagerar olika på folkvandringen. I Centraleuropa är oppositionen stark och massinvandringen beskrivs som en invasion, som kolonisation och de argumenterar för motstånd och undrar varför hjälp i närområdet är fel. De befarar att terrorism kan smyga sig in i deras samhällen och förstår inte varför de ska dela med sig av sitt territorium och sina tillgångar, som deras förfäder med blod försvarat, till en ständig ström människor från olika håll i världen.

En orsak till att dessa länder reagerar som även vi i Norden gjorde före 1970-talet är framför allt att de aldrig varit utsatta för en propaganda vars syfte är att förminska och förgöra den egna befolkningens identitet och självkänsla. De lever med en bitter erfarenhet av en ideologi som eftersträvar en omstöpning av den mänskliga naturen. När Centraleuropas befolkningar under 2015 från Brysseleliten får höra att de har ett ansvar för världen, att de måste offra sig för världens förment förtryckta och förföljde minner det om det forna förtrycket från öst. Överstatliga direktiv vars syfte är att stöpa om deras samhällen gör att de flesta i dessa länder reser ragg. Inget nytt Sovjetunionen, inget nytt samhällsexperiment blir den naturliga reaktionen.

Ledare i väst med Tyskland och Sverige i spetsen mobiliserar all sin kraft till stöd för fortsatt folkvandring, även om dessa falska och självutnämnda ”godhetsprofeter” tillfälligt fått retirera från de högstämda principerna och närmat sig verkligheten. I Sverige och Tyskland väljer ledarna länge att utmåla de som vandrar genom Europa som flyktingar, som ömmande fall som kräver vår omsorg, omvårdnad och sympati. Inga försök att nyansera diskussionen, inga kritiska frågor ställs t.ex. varför väljer majoriteten av dessa människors att passera flera ”trygga” länder för att endast söka asyl i länder med omfattande bidragssystem? Är det mot denna bakgrund fråga om ”fruktan för sina liv” eller är det fråga om materiella fördelar (skattepengar)? När blev det en mänsklig rättighet att få tillgång till andra länders välfärdssystem? Är inte våra ledare tillsatta för att försvara våra intressen?

Jean Raspail var en föregångare, men glöm inte att de också finns i vårt land. Initiativtagarna till Sverigedemokraterna och deras föregångare tände en vårdkase för att lysa upp och varna. De arbetade för att bilda opinion och kritisera migrationspolitiken, men de möttes av oförsonlighet och hat, av ren förföljelse. I öst fick den verkliga oppositionen under Sovjetimperiet tid heta klassförrädare eller klassfienden, i väst får oppositionen heta rasister och nazister. Hur länge ska vi stillatigande titta på när våra motståndare ljuger om oss, förvanskar historien och fortsätter sina trakasserier?

Uffe Hansen