Nej, asylmigrationen löser inte läkarbristen

Av Redaktionen

5 januari 2016

I migrationsdebatten antyds det ibland att utan invandring skulle vi ha ett underskott av läkare i Sverige. Foton har publicerats på multikulturella kliniker och migrationsförespråkare tror sig ha funnit det slutgiltiga beviset på att flyktingmigration är lösningen på ännu ett samhällsproblem.

Det finns flera invändningar mot detta resonemang. Enligt siffror från 2013 som publiceras i läkartidningen finns i Sverige ungefär 40 tusen verksamma läkare, varav knappt nio tusen har utländsk bakgrund och är utbildade i utlandet. Att andelen är drygt en femtedel (22 procent) kan tyckas högt, men det ligger lite i sakens natur att högutbildade personer har lätt att få arbete i andra länder.

Notera nu att flödet går åt båda riktningarna. Socialstyrelsen uppskattar att cirka sex tusen svenska läkare arbetar i utlandet, varmed nettoimporten i själva verket är runt tre tusen. Det skulle alltså motsvara ungefär åtta procent av det totala antalet verksamma läkare.

Sammanfattningsvis har vi i första hand ett utbyte (!) av högutbildade personer med andra länder, vilket är ganska normalt. Jag kan skjuta in att inget i SD:s politik försvårar för doktorer från andra länder att arbeta i Sverige.

Studerar vi sedan gruppen utländska läkare så ser vi att de huvudsakligen kommer från andra EU-länder och har alltså inget alls med flyktingmigration att göra. Och bland läkare från länder utanför EU kommer många från länder som Ryssland och Ukraina och de anländer som regel inte som asylmigranter.

Självklart existerar personer tillhörande denna yrkesgrupp som fått asyl i Sverige. Statistik över det exakta antalet är inte lätt tillgänglig, men bidraget torde i sammanhanget vara blygsamt. Tro för övrigt inte att en läkare från till exempel Iran eller Marocko per definition är flykting. Ofta rör det sig om företagsamma personer som ser en möjlighet att utvecklas i sitt yrke och få högre lön genom att migrera. Det kan absolut vara till gagn för båda parter, dock inte nödvändigtvis för hemlandet.

I den mån vi ändå importerar just läkare från oroshärdar i Mellanöstern och Afrika så måste detta vara den allra mest kontraproduktiva ”hjälp” vi kan ge dessa länder. Jag förnekar inte att de kan göra nytta i Sverige, men det är knappast förenligt med vårt humanitära storhetsvansinne att till exempel en läkare från Damaskus sitter och skriver ut recept på hostmedicin på en vårdcentral i Sverige.

Vi kan i sammanhanget påminna om att det inte är några ideella tjänster våra utländska läkare utför. De är höginkomsttagare och tillhör en priviligierad grupp i samhället. Det må vara helt i sin ordning givet deras utbildning och ansvar, men vi tackar dem alltså vederbörligen via skattsedeln.

Vi ska också komma ihåg att om sexton procent av befolkningen (siffra från 2014) utgörs av personer födda utomlands så är deras överrepresentation i läkarkåren inte så dramatisk, givet resonemanget ovan. Och asylmigrationen genererar uppenbart större vårdbehov än motsvarande antal läkare som den för med sig.

Det kan i efterhand förvisso konstateras att man i Sverige under en period utbildade för få läkare och då är det normalt att personer med denna utbildning som inte kan få arbete i sina hemländer migrerar hit. Men att Sverige som ett av världens modernaste länder på sikt skulle vara oförmöget att utbilda det antal läkare som motsvarar de egna behoven är lite svårt att ta till sig.

Självklart bör vi ta migranters kunskaper tillvara, men att vi skulle vara beroende av flyktingmigration för att hålla igång vårdapparaten är helt enkelt inte sant.

Därmed har vi avslöjat ännu ett korrupt argument för fortsatt asylmigration. Varför är jag inte förvånad?

Tomas Brandberg

Populärt