Att svenska journalister är en homogen grupp vet vi genom professor Kent Asps studie över partisympatier och undersökningar av journalisters bostadsort.
Hur denna homogenitet tar sig uttryck i praktiken fick vi se exempel på under DN-skandalen förra veckan. För er som levt under en sten sedan nyår handlar DN-skandalen om hur tidningen Dagens Nyheter först mörklade sexövergrepp som begåtts av nyanlända invandrare mot svenska tjejer och sedan förnekat att man gjort det. När sanningen uppdagades försökte DN skjuta över ansvaret på polisen trots att överväldigande bevisning talade emot tidningen.
Homogeniteten tog sig därefter uttryck i att övrig svensk media hjälpte DN med att presentera och sprida deras efterhandskonstruktion samtidigt som man ansatte polisen. Skandalen visar på ett osunt svenska medieklimat. Men medias samlade reaktion ger oss möjlighet att urskilja ett par tendenser som är viktiga att försöka förstå.
Stark in-gruppsolidaritet
Gruppen (eller ska de beskrivas som en klass eller kast?) journalister präglas av en stark in-gruppkänsla vilket framstår som naturligt med tanke på hög fysisk och ideologisk koncentrationen (bor på Södermalm, röstar på MP eller FI). Att döma av de många ad-hominemargument (”vi är riktig media”, ”professionella journalister”) som riktas mot kritiker är det uppenbart att man inte ser kritiker utanför gruppen som jämlikar eller ens förtjänta av motargument. I ett normalt medieklimat skulle DN:s mörkläggning leda till en omfattande pressetisk diskussion. Men inte i Sverige.
Diskrepans mellan uttalade ideal och praktik
Officiellt omgärdas journalistiken av ideal som konsekvensneutralitet, saklighet och opartiskhet. I idealfallet fyller media en omistlig roll som brukar kallas ”tredje statsmakten”. Medierna fungerar då som smörjmedel åt demokratin genom att hålla allmänheten (väljarna) informerade och makthavarna, i alla samhällets sektorer, granskade. Dessa positiva ideal är fortfarande uttalade men hamnar längre och längre bort från den verklighet svenska medier befinner sig i. Detta gäller speciellt de största mediehusen.
Ingen konkurrens eller debatt
Konsekvensen av framförallt in-gruppsolidariteten blir en kvävd debatt och avskaffad konkurrens mellan olika medier. Svenska Dagbladet är DN:s mest uppenbara konkurrent men gjorde ingenting för att undersöka om DN:s påståenden var sanna. Istället publicerade SvD en kulturartikel som hävdade att kritiken mot DN var en konspiration skapad av Ryssland för att minska allmänhetens förtroende för det svenska etablissemanget. Föreställ er att Mercedes och BMW i ljuset av miljöskandalen som skakade Volkswagen skulle tagit sin konkurrent i försvar och attackerat de som avslöjat VW. ”Ni är teknikfientliga extremister som attackerar VW för att ni hatar professionella biltillverkare”. ”Det är en konspiration styrd från Moskva för att minska förtroende för västvärldens bilindustri”.
Den svåra situation som Sverige befinner sig i med en kris i flertal samhällssektorer (skolan, polisen, försvaret, migrationen m.fl.) beror till stor del på att det inte existerar ett reellt offentligt samtal där samhällsproblem kan dryftas. Media, som ska vara plattformen för ett sådant samtal, har blivit den främsta stoppklossen.
Att påstå att medierna är ett problem är ingen underdrift.