Kung Gustav Vasa sparkade ut den katolska kyrkan från landet, lade rabarber på kyrksilvret och skapade en statskyrka som kungen dominerade med samma fasta hand som han styrde sina fogdar; När brev med kungliga order dök upp som avslutades med ”och härefter rätten i eder och packen eder i det att jag annars skall låta slå huvudet av er” visste undersåtarna vad klockan var slagen och fick eld i baken.
Så småningom när samhället demokratiserades blev statskyrkan politiskt styrd med sitt eget parlament med representation från de politiska partierna. Så skiljdes staten från kyrkan år 2000 vilket dock inte gjort kyrkan mindre politisk, snarare tvärtom. Problemet är bara att makten i kyrkan har kidnappats av ”vänstern” som i kyrkan har en oerhört attraktiv maktbas och som av vänstern utvecklats till en aktivistisk politisk aktör.
Trots att kyrksamheten gått ned och en stor del av det svenska folket är sekulärt eller agnostiskt har kyrkan fortfarande över 6 miljoner medlemmar. Vi vill ha kvar våra kyrkliga ritualer och vissa högtider; dop, konfirmation, nattvarden, vigsel, begravning, julotta mm. Även om Gudfruktigheten sviktar så är kristendomen och vår kyrka fortfarande ett viktigt inslag i det vi upplever som ”vår kultur”. De verkliga insatserna för kyrkan görs i det lilla, i församlingarna. Dock är många av kyrkans kämpar på gräsrotsnivå oerhört långt från den centrala maktens akademiska elit.
Jag tror att K.G. Hammar, ärkebiskop 1997-2006, får betraktas som ”ursyndaren” som tog de första stegen i förstörelsen. Han företräder en liberalteologisk linje som ligger marxismen nära. Från 1960-talets vänsterradikalism har Hammar hämtat det sociala evangeliet och ett internationalistiskt vänsterpopulistiskt perspektiv. I en intervju med tidningen Proletären tillstår Hammar att en slags primitiv kommunism är hans drömsamhälle.
Politiseringen och vänsterperspektivet har gått i arv och förvaltas nu av ärkebiskopen Antje Jackelén. Liksom den övervägande delen av pressen och det politiska etablissemanget har Jackelén Sverigedemokraterna som sin darttavla. I en Expressenintervju talar hon om ”troll” som hot mot demokratin. Hon har uttalat att; ”man kan ana att Sverigedemokraterna vill stoppa den fria pressen och det skall man ta på allvar”! Varifrån har hon fått det? Det ironiska är att SD är det enda riksdagspartiet som månar om den svenska kyrkan och samtidigt det enda parti som smutskastas av dess höga företrädare.
Jackeléns biskopskollega i Stockholm, Eva Brunne, tillhör förstörelsegänget. Hon hade den dåliga smaken att under Gudstjänsten i anslutning till riksdagens öppnande 2010 hylla en skränande vänsterdemonstration ”mot rasism”, allt i syfte att förnedra de i kyrkan deltagande Sverigedemokraterna. Samma Brunne ville hänga för kristna symboler och konvertera Sjömanskyrkan samt på golvet i kyrkan rita ut en pil i riktning mot Mecka!
I och med att kyrkans toppgarnityr förenat sig med vänstern har kyrkan kommit att bli ett instrument i vänsterns kamp mot Israel, USA och judarna, en slags antisemitism som det finns anledning att se upp med och beklaga.
Andra undergrävare i denna kamp är bland andra debattören Helle Klein, som prästvigdes 2008, journalisten och författaren Göran Rosenberg, den bisarre aktivisten Dror Feiler med flera.
K.G. Hammars syster, Anna Karin Hammar, går i bräschen för kyrkans angrepp mot staten Israel och därmed judarna. Hon förordar vad man kallar ”BDS” – Bojkott, Desinvesteringar och Sanktioner. Den svenska vänsterregeringen har bidragit med aktivt eldunderstöd genom att rösta för handelssanktioner mot Israel och överloppsgärningen att godkänna ”Palestina” som en oberoende stat.
Inte nog med detta. När svenska kyrkan ordnade en ”Teologifestival” (avskyvärt ord i sammanhanget) i Uppsala inbjöds den palestinske teologen och prästen Miki Raheb att predika i domkyrkan vid sidan av vår ärkebiskop Antje Jackelén. Raheb representerar den s.k. ”ersättningsteologin” som predikar att judendomen är obsolet och inte har något existensberättigande. Dogmen skapar naturligtvis fientlighet mot judar och ren antisemitism. Raheb hävdar vidare att Israel är en apartheid- och terrorstat. Rörelsen talar även om en judisk världskonspiration i Hitlers anda. Kyrkans förlag, Verbum, har tryckt Rahebs bok ”Tro under ockupation. Palestinsk Bibeltolkning” vilken såldes till kraftigt rabatterat pris under den senaste ”Teologifestivalen”. Kyrkans ledning har tidigare sagt att man gjort upp med denna teologiska avart. I praktiken visar det sig emellertid att den svenska kyrkan, tillsammans med hela vänsterrörelsen, bedriver aktivistisk hatpropaganda mot Israel och därmed judarna.
Johan Hakelius skriver klokt i Aftonbladet att tron måste ha en kärna men att kyrkan blivit samtidens fånge och förnekare av vår Västerländska på kristendomen baserade kultur. En vindflöjel som vrider sig efter politiska trender.
Till sist, det är märkligt att nästan all politik och mediabevakning i de flesta frågor känner behov av att förhålla sig till Sverigedemokraterna. Den erkänt osanningsenlige Guillou har i Aftonbladet retat sig på Svenska Dagbladets Ivar Arpi. Arpi hade sanningsenligt noterat att det i dag är mer tabubelagt att erkänna sig som Sverigedemokrat än homosexuell. Varvid Guillou i praktiken säger att det endast finns en sak som han tycker är värre än att vara bög, nämligen att vara Sverigedemokrat. Poliser erkänner att vissa brott tonas ned för att inte ”spela Sverigedemokraterna i händerna”, t.ex. när muslimska unga män i organiserad form antastar svenska flickor/kvinnor, knivhugger, skottskadar, dödar eller bränner upp flyktingförläggningar mm. De som kan läsa lite grann mellan raderna har känt till detta ”mörkningsfenomen” sedan länge men chefredaktörer och programdirektörer inom public service och andra medier fortsätter att blåljuga. Gud hjälpe oss!
Olof Hedengren