Jag minns en tid runt millennieskiftet då politiska diskussioner brukade handla om höger och vänster, bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland 1917, Irak-kriget, Jugoslavien och vilket Korea som var bäst. Migration diskuterades definitivt, men det dominerade inte agendan på samma sätt som idag.
I många av dessa diskussioner stod jag skuldra vid skuldra med ett antal kommunistätande, högerliberala tuffingar, som gillade Thatcher, Reagan, USA:s senaste krig, Hayek och Friedman. De allra flesta var väl moderater, måhända lite mer mörkblå än genomsnittet, analytiskt ideologiska och avvisade föraktfullt den känslosörja som motståndare på vänstersidan brukade producera.
Åren tickade på och Sveriges oförmåga att hantera migrationspolitiska så kallade utmaningar blev allt mer uppenbar. Sverigedemokraterna mognade som politisk aktör medan övriga partier undandrog sig seriösa diskussioner. De följde det minsta motståndets lag och jamsade med i mediala halvsanningar.
Jag hade verkligen förväntat mig att dessa högerliberaler, som ogillade höga skatter och socialistiska floskler, skulle genomskåda detta och protestera. Men icke, de tystnade och backade undan.
Vissa utvecklades till någon sorts knasliberaler och började argumentera för att migrationen var en språngbräda till ett lågskattesamhälle (hur tycker ni att det går?), men de flesta slöt sig som musslor, försvann från debatten, eller vägrade åtminstone att uttala sig i migrationsfrågor.
Jag noterar att Margaret Thatcher, till exempel, hade en uttalat restriktiv syn på invandring. Därför är det märkligt att hennes supportrar i Sverige inte hade någon åsikt när Sverige gradvis närmade sig okontrollerad migration. Och samma personer som gillade Republikanerna i USA var av någon anledning knäpp tysta när avgrundsvänstern tilläts sätta agendan för migrationsdebatten i Sverige.
Det här är ingen liten fråga. Vi hade verkligen behövt det här gänget när hela diskussionen i Sverige höll på att kapsejsa, men de höll mycket låg profil. Därmed blev det ytterst få protester när asylförespråkare stakade ut kursen för Svenskt Näringsliv, för att inte nämna Moderata samlingspartiet. Tack så mycket för hjälpen.
Jag har en teori om hur det gick till. Det handlade om personliga varumärken. Det var en sak att kritisera socialism och någon diktator i Mellanöstern, det var inte så känsligt. Att våga ställa sig på samma sida som Sverigedemokraterna i en viktig samhällsfråga var däremot helt enkelt för obekvämt.
Nu kanske det finns någon som undrar vilken position undertecknad intog under dessa år? Visserligen ägnade jag mycket energi åt annat, men min syn i migrationsfrågor var aldrig hemlig. Så tidigt som 2005 skrev jag följande i Captus Tidning, som var min plattform för diverse åsiktsyttringar på den tiden:
”En mycket stor del av den asylvänliga opinionen i Sverige utgörs av populister. De vill alltid vara alla goda gåvors givare så fort konkreta fall dyker upp i media, men ställer sig aldrig bakom avvisningsbeslut. … Det allvarliga är nu att denna allians av godhetens apostlar bidrar till en otydlig och nyckfull asylpolitik, där människor uppmuntras att chansa och ge sig ut på vansinnesfärder utan att ha några egentliga asylskäl.”
Fler artiklar finns på samma tema, även om jag inte var sverigedemokrat på den tiden. Men det var väl någon gång vid denna tid som jag upptäckte att jag inte hade mina hårdkokta, högerliberala allierade med mig längre. Åtminstone inte i denna fråga.
Och jag undrar faktiskt fortfarande. Vart tog ni vägen?
Tomas Brandberg