Polen och Sverige har delat många öden, men Sverige har genom tur eller skicklighet varit förskonat från Polens djupa tragedi, att inte endast få överge en stormaktsställning utan bli upplöst som stat.
Idag är Polen på våra läppar när de våghalsigt kastar in Centraleuropa i den kamp för västerlandets framtid som ingen annan statsledning väster om Polen vill eller vågar utkämpa. Jag känner en stegrande frustration över att Europa inte sluter upp bakom den nuvarande regeringen i Polens vilja att slå sig fri från det strypgrepp som en depraverad vänster håller om Europas framtid.
Våra båda länder har haft en djup vänskap genom allianser mot gemensamma fiender, men vi har också hamnar i krig mot varandra. Polens läge har förvandlat landet till ett uppmarschområde för fientliga arméer där striderna skövlat vad de byggt upp och fått bygga upp igen för att återigen behöva mobilisera kraft för att förnya raserade byar och städer. Att inte endast en gång få sin stat uppdelad mellan grannländer, utan tre gånger, att uppleva ockupation år ut och år in formar en känsla av utsatthet och en vilja till värn av de egna värdena som ingen annan stat i Europa.
När den nuvarande statsledningen i Tyskland mästrar den nya regimen i Polen och vill tvinga den att kapitulera för den i övriga väst misslyckade mångkulturen är det ett sundhetstecken att de öppet gör motstånd. Den polska statsledningen ser vad många andra blundar för – den tyska och svenska statsledning blir på ett sätt alltmer lik en regim som dominerade Kontinentaleuropa mellan 1933-1945 med den skillnaden att målen är hundra procent åt andra hållet, men i sin oförsonlighet mot de som uppfattas som avvikare, de som inte rättar in sig i ledet, de som värnar de små folkens rätt och rättigheter är likheterna i förtryck genom stigmatisering och utfrysning slående.
Det är ingen vacker syn att beskåda hur den kulturmarxistiska pressen i Tyskland och Sverige angriper den polska regeringens försök att värna sin nationella suveränitet mot ett Tyskland, livligt påhejad av det etablerade Sverige, som vill diktera villkoren för landets framtid. Hur svårt ska det vara att förstå Polens reaktion mot Tyskland senaste utspel? September 1939 blev början på ockupationen och förnedringen av det stolta polska folket. Tyskland valde snabbt att förflytta polacker till områden i öst för att lämna plats åt tyska nybyggare. Nu vill Tyskland förflytta syrier, afghaner eller afrikaner till Polen. När den polska statsledningen inte köper argumenten att denna folkförflyttning till deras territorium är en fråga om solidaritet och medmänsklighet beskylls de av en indignerad mobb proffstyckare för rasism. Löjligt. Den polska statsledningen vet att en förutsättning för stabilitet är nationell sammanhållning.
Förändringarna i Polen borde hälsas som ett uttryck för frihetslängtan. Polackerna tillkämpade sig frihet från det kommunistiska oket och ser lättare förtryckets natur och genomskådar påstådda krav på t.ex. medmänsklighet eller humanitet. Kommunisterna i Polen lärde sig snabbt av samma krafter i väst att genom kontroll över media styra människors tankar, att prägla deras värderingar. Visserligen hade de förlorat slaget om makten i beslutade församlingar, men de fanns fortfarande överrepresenterade på viktiga positioner inom media. Genom att infiltrera tidningar, radio- och tv-kanaler skapade de en plattform att behålla greppet om Polen och baktala varje polsk patriotisk regering. Att den sittande regeringen vill rensa upp i ett medieträsk som använder sin makt för att programmera opinionen i linje med deras förvridna människosyn är inte konstigt.
Som Sverigevän är det rimligt att ha förståelse och sympati för den polska statsledningens nuvarande sak. Enda sedan 1970-talet har problemet med en journalistkår som är vänstervriden varit känt. Det är en viktig fråga för yttrandefriheten att redaktionerna inte helt domineras av en kulturmarxistisk agenda med försåtliga angrepp och lögner om den nationellt orienterade politiska oppositionen. Ständiga kampanjer mot vad som uppfattas som ont och gott, ursinnig ilska över de som avviker får inte kallas demokrati, det är åsiktkontroll genom skrämseltaktik.
Ett samhälle där många tystas, få höjer rösten är inte en fullvärdig demokrati. Observera att jag inte talar om Polen anno 2016, jag talar om dagens Sverige. En ny regering i Sverige bör studera vad Polens nuvarande regering gör inom mediaområdet och dra lärdom av hur friheten kan öka genom minskad vänstervridning i vårt medielandskap.
Uffe Hansen