Svenska Akademins äldsta medlem, Gunnel Vallquist (f. 1918), har lämnat jordelivet. Som själv verksam översättare har Vallquist en särskild plats i mitt minne. Hon har som få andra förkroppsligat och givit ett ansikte åt översättaryrket, särskilt stor uppmärksamhet har hennes Proust-översättning fått.
Vallquist var på många sätt en främmande fågel i svenskt kulturliv. Hennes litterära orientering var i hög grad fransk, och hon framlevde ett antal år i Frankrike efter att ha tagit en fil. mag. i Uppsala innehållande bl.a. romanska språk. Detta överensstämde också med hennes religiösa uppfattning. Hon konverterade till katolicismen 1939, och har i intervjuer framfört både den anti-katolska undervisningen i skolan och katolicismens logiska klarhet som vägande skäl. Den dubbelt franska orienteringen påminner litet om Sven Stolpe, som hon lärde känna redan i ungdomen, men som hon senare, då han på ett tydligare sätt drog politiska konsekvenser av sin tro, inte skulle dra jämnt med.
Den fransk-katolska inriktningen skulle också prägla stora delar av hennes författarkap, som i hög grad bestod av litterär essäistik. Hon kom att skriva bl.a. om Claudel och Bernanos. Men hon skrev också om katolska författare som inte var fransmän, såsom T. S. Eliot, och franska författare som inte var katoliker, såsom Sartre, och författare som varken var fransmän eller katoliker, såsom Per Lagerkvist. Många av hennes essäer kom också att behandla kristen tro och existentiella frågor utan koppling till någon särskild författare. Särskilt uppmärksammade blev hennes dagböcker från Rom (i fyra volymer, utgivna 64-66) som förklarade för oss lutheraner i norr vad Andra Vatikankonciliet egentligen handlade om.
Som översättare är det dock hon nått störst bekanthet. Här finns också flera franska katoliker representerade, som t.ex. de tidigare nämnda Claudel och Bernanos, men också sådana som ironiskt nog placerats på Index (den katolska kyrkans förteckning över förbjudna böcker). Den största insatsen gällde också en långt ifrån renlärig katolik: Marcel Proust.
Vallquists stora Proustöversättning är verkligen ett mastodontverk. Det mäter sju band och 3500 sidor. Hon påbörjade det redan på 50-talet och avslutade det år 1980 (en del smärre redigeringar gjordes dessutom för nyutgåvan på 90-talet och man kan därför tala om ett nära nog halvsekellångt umgänge med texten). Jag äger samtliga volymer och har titta litet på dem igen.
Det är utan vidare en stilistisk bragd. Det är lika vackert som många viktiga svenska originaltexter. Meningarna är inte uppdelade på samma sätt som i det franska originalet, utan har anpassats efter svenska normer. Men intrycket är liknande – det är långa, böljande meningar, som slingar sig elegant över sidorna. Vallquist hävdade själv ödmjukt att hon inte kunde återge originalets elegans, utan framförallt fokuserade på innehållet, men själv måste jag säga att jag är imponerad av resultatet. Ordförrådet är också litterärt och andas mer Prousts än Vallquists tid.
Vem som efterträder Vallquist som akademiledamot vet vi ännu inte, och det brukar ta ett tag innan detta beslutas. Men jag hoppas att det också denna gång blir en översättare. Man kan inte överdriva översättningars betydelse för den svenska kulturen och det svenska språket.
Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent