Ingen kan ifrågasätta att Sverige i grunden är skakat och att kvinnofriden i folkvandringarnas spår är äventyrad. Vid en ytlig betraktelse är alla partier över blockgränserna eniga i sina fördömanden av de sexuella övergreppen mot flickor i vårt land.

Men kulturmarxister använder ett försåtligt språkbruk genom att beskriva förövarna som pojkar eller killar och genom att konsekvent undvika att framhålla att de som omringar och attackerar flickor har invandrarbakgrund. Öppet erkänns att många under lång tid undanhållit övergrepp för att inte bli beskyllda för rasism eller främlingsfientlighet. Anpassning är underordning och detta njuter våra nationella machositer av och de kan fortsätta plåga oss så länge vi är tysta och följsamma.

Tänk om rollerna varit omvända, om svenska pojkar inringat invandrartjejer och sexuellt trakasserat dem. Tror någon att polisen undanhållit detta, tror någon att Dagens Nyheter av hänsyn till de svenska killarna hade lagt nyheten i skrivbordslådan?

Har Sverige kidnappats av en samling ondsinta fiender till sanning och rättvisa? Jag kan inte komma till någon annan slutsats än att de personer som känt till övergreppen och som medvetet förtigit sanningen har missbrukat sin ställning och är värda en kraftfull reprimand, ett krav på skärpning och botgörelse.

Under min uppväxt tillbringade jag många somrar i norra Jämtland hos min mormor och morbror. Jag minns att jag ofta låg under köksbordet och lyssnade på de äldres berättelser om ditt och datt. En dag berättade min morbror om hur han och andra killar under 1950-talet åkte runt mellan byarna i regionen för att dansa och umgås. Det var organiserat av byalag och den ömsesidiga respekten mellan kvinnor och män var viktigt, eftersom de skulle träffas i nästa by, nästa månad. Skammen att begå övergrepp hade ingen ens en tanke på att bära. Mormor berättade i samma veva att hennes mor; Juliana Bergman, hade träffat sin man genom vad hon kallade för nattfrierier. Det gick ut på att byarnas pojkar fick besöka flickor i andra byar för att lära känna varandra. Det var byarnas vuxna som organiserade träffarna och rutinerna var väl utarbetade och syftet var att öka möjligheten för unga att träffas och utforska kemin mellan dem, förhoppningar som kunde leda till kärlek, familj och en fortsättning av livet. Det är lätt att bli nostalgisk, men syftet med min tillbakablick är att erinra om de normer som kommer från vår omgivning, från föräldrar och släkt, som gör oss till respektabla människor.

Det är helt klart att de senaste veckornas vidriga övergrepp är en fråga om bristande tillit till och respekt för de relativt värnlösa offren. De unga invandrade männen tar sig friheten att sexuellt kränka unga kvinnor, värderar sina offer som lösaktiga sexualobjekt, fria att utnyttja och trampa på. Att tro att förövarnas handlingar inte har något samband med deras invandrarbakgrund är en lögn, en förbannad lögn och inget annat. De som använder omskrivningar gör sig skyldiga till fortsatta övergrepp mot offren och detta är stötande och oacceptabelt. Offren är värda vårt oreserverade stöd. Detta borde Stefan Löfven tänka på innan han stammar fram sitt snack om pojkarna, som om det vore vilka som helst.

Jag sticker inte under stol med att den allmänna normupplösningen länge mer eller mindre fått härja fritt. Sedan 1970-talet har sexualiseringen av vårt samhälle nått helt orimliga proportioner. Ett samhälle som inte värnar familjen och som inte eftersträvar mindre sex i det offentliga rummet får problem med osunda relationer mellan flickor och pojkar där även pojkar med en svensk väsenskärna begår övergrepp. Inga övergrepp ska tolereras. Det måste vara vår uppgift att återupprätta ett hedervärt beteende mellan kvinnor och män i vårt land. I vårt land långt före den påtvingade mångkulturen existerade goda relationer mellan könen som vi kan återupprätta med rätt politik bortom mångkulturen.

Detta får emellertid inte skymma sikten för den kraftiga överrepresentationen av invandrade mäns övergrepp mot kvinnor. Reaktionen måste vara kraftfull, men ökade resurser till utbildning om en s.k. svensk värdegrund, som i själva verket är en liberal ideologiprodukt, är inte rätt väg.

Skattebetalarna har redan, detta extra resursutflöde förutan, all rätt att känna sig bestulna på rätten till sina pengar. Att bjuda de krafter som tidigare alltid pratat om den lönsamma invandringen, idag avslöjade som lögnare, vore att ge dem som skapat problemen en enkel väg ut ur sin prokrustesbädd. Det ska vi inte bjuda på. De har aldrig gett oss ett finger, det finns ingen anledning att agera annorlunda i vår relation till dem.

Den främsta orsaken till mitt motstånd mot ökade resurser till vad som kallas utbildning är att det inte kommer att hjälpa. Hederskulturen sitter för djupt. Sanktioner är enda vägen. Det ska inte löna sig att begå övergrepp. En utbildningspeng är en belöning, eftersom vi ger ännu mer resurser till personer som inte fullföljt en enda plikt mot vårt land och som förnedrar oss genom att kränga våra kvinnor. Den enda vägen är kännbara straff, upphävt uppehållstillstånd, indragna ersättningar och utvisning som verkställs till varje pris.

Uffe Hansen