Platsar Erik Wellander (1884-1977) i en serie om svenska konservativa? För de flesta är han nog, om över huvud taget bekant, känd för sina språkvårdande insatser, särskilt som författare till Riktig svenska (första uppl. 1939). Vid sidan av att språkförsvaret tillhör konservatismens och nationalismens angelägnaste uppgifter, bör det också påpekas att Wellander själv såg ett tydligt sammanhang emellan sin nationalism och sitt engagemang för det svenska språket – det visade sig bland annat i att han publicerade åtskilliga artiklar i Svensk Lösen.
Wellander var språkvetare, men inte, som man kunde tro, primärt nordist. Han hade skördat sina akademiska lagrar inom den tyska språkvetenskapen, här märks inte minst flera större studier om betydelseförändringar i tyskan. Det gjorde honom så småningom till professor vid Stockholms Högskola, en professur han innehade åren 1931-1951. Att hans forskning ansågs viktig också utanför vårt lands gränser, visar ett hedersdoktorat från Heidelberg.
Han visade tidigt intresse för frågor långt utanför sitt eget fält. Han hörde till de flitigaste bidragsgivarna i Svensk Lösen (för mer om denna publikation, se min tidigare artikel i Samtiden om detta ämne). Han bidrog där till att staka ut den idépolitiska linjen, med artiklar som gärna tog sin utgångspunkt i dagsaktuella händelser, men ytterst berörde den djupare idékampen. Han var alltså en tämligen typisk representant för den typ av akademisk, anti-liberal nationalkonservatism som det propagerades för i denna publikation.
Intresset för språkvård befordrades sannolikt av att han efter disputationen i tyska fick ett gymnasielektorat, som också omfattade modersmålet. Många av de språkfel, som han senare skulle uppmärksamma, hade han nog först sett hos sina egna elever, kan man tänka. Med publiceringen av den, i omfattning, skärpa och användbarhet enastående boken Riktig svenska år 1939, blev han i ett slag Sveriges främste språkvårdare. Den sista reviderade upplagan av Riktig svenska utkom år 1973 – alltså vid nästan 90 års ålder. Han befäste sin roll som auktoritet inom svensk språkvård genom återkommande kolumner i SvD, varje måndag från år 1942 till några månader före sin hädangång.
Riktig svenska utmärker sig genom sin oerhörda bredd. Den ger råd om allt från enkla grammatiska frågor till svåra stilistiska avgöranden. Såsom bakgrund gives därtill en viss orientering i språkets natur och funktionssätt. Man kan därför förstå att den tog lång tid att skriva, Wellander hade fått uppdraget av Svenska Akademin redan femton år innan den första upplagan färdigställdes. Språket är så mångskiftande och svårgreppbart till sin natur, att bara efter väldigt stora efterforskningar och överväganden kan man bilda sig en klar uppfattning om det. Wellander tar som exempel, att bara en så enkel sak som att avgöra, om uttrycket ”nästa söndag” syftar på söndagen denna vecka eller söndagen nästa vecka, kan ge upphov till stora dispyter. För att skriva ett verk av Wellanders karaktär, krävs alltså ett mycket omfattande material och en språkkänsla som är få förunnad.
Wellanders allmänna riktlinjer är att man bör skriva klart, man bör skriva kort och att man bör skriva svenska. Viljan till korthet och klarhet i uttryckssättet var inte minst påkallad vid denna tid, då det tunga kanslispråket ännu dominerade så mycket av den svenska prosan. Också i vår tid finns det emellertid fördunklarare som gör sitt resonemang mindre genomskinligt genom ett oklart och tillkrånglat skrivsätt. Här kan man lära mycket av Wellander. Kampen mot onödiga låneord har blivit ännu viktigare i dag med det stora engelska inflytandet, men ingenstans beskrivs så pedagogiskt olägenheterna med detta som hos Wellander. Med många exempel visar han svårigheterna, hur illa de kan inordnas i det svenska språket, vilka problem för förståelsen, grammatiken och formläran som uppstår. Man kan citera ett fint exempel: ”En bil sägs numera efter en sammanstötning vara ramponerad eller spolierad eller demolerad, men den, som känner dessa ords verkliga betydelse, aktar sig noga för att av dessa meddelanden draga någon bestämd slutsats rörande graden och arten av den skada, som egentligen drabbat bilen.”
Sin största förtjänst har emellertid boken som rådgivare i enskilda fall. Wellanders metod var, att i stället för att komma med långa abstrakta resonemang, ge slående och ofta humoristiska exempel som etsar sig fast i minnet. Såhär skrev han t.ex. om sammansättningar: ”Högst osköna äro sålunda de talrika långa sammansättningar, som vanpryda vårt skriftspråk. Ord sådana som rullföringsområdesbefälhavere, kommunalfullmäktigesammanträde kunna och böra utmönstras; de borde i själva verket aldrig ha bildats. En enkel utväg är att icke sammansätta: befälhavare för rullföringsområde, kommunalfullmäktiges sammanträde. Bättre vore att skapa nya och kortare ord för begreppen. Vi svenskar äro även på detta område alldeles för rädda för nybildningar. När rullföringsområdesbefälhavarposterna inrättades, så borde de nya befattningshavarna ha fått en titel, som icke givit en beskrivning av arbetets art utan en benämning på tjänsten, t.ex. rullchef eller liknande. Det hade varit två stavelser i stället för elva.”
Hans auktoritet stärks naturligtvis åtskilligt av att han själv, som vi kan se ovan, skrev den mest föredömliga stil. Man behöver inte alltid hålla med om de riktlinjer han ger, men läsningen får en alltid att reflektera över och bli mer medveten om sitt eget språkbruk. Exempelvis skulle nog Wellander inte tycka om, att jag i tredje stycket bryter ut ”många av de språkfel” och placerar detta först i satsen, utan att ta hänsyn till satsens övriga syntax. Jag gör dock detta medvetet, för att sätta dessa ord i centrum. Här ser man skillnaden emellan medvetet och omedvetet språkbruk.
Finns det någon liknande Wellander i dag? Visst ger Språkrådet ut en del material, skrivregler och annat, som är värdefullt, men vi saknar helt klart någon av Wellanders kaliber. Kanske uppfattar de flesta språkvetare det som sin uppgift, att bara vetenskapligt beskriva språket, och inte att ställa upp normativa riktlinjer. Wellander bevisar emellertid att det inte fanns någon motsättning här emellan. Helt klart är att vi i alla fall skulle behöva någon av Wellanders typ, nu när det svenska språket uppvisar starkare upplösningstendenser än kanske någonsin tillförne.
Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent