Europa motsvarade inte asylsökarnas förväntningar. Syriern Mohammed beskriver Belgien som ett fängelse och har åkt tillbaka Turkiet. Raed trivs inte i tältet utanför Lund och tänker återvända till Irak.
De kommer till Europa för att söka asyl – på flykt undan krigets fasor i Syrien eller Irak – och det enda de vill är att bo i fred och i trygghet. Det är åtminstone den bild som målas upp, och det i allt starkare färger i takt med att flyktingströmmarna har ökat. Men för många har det visat sig att Europa inte alls var den förlovade världsdelen, där man bor flott, får god mat och blir omhändertagen i största allmänhet. Tvärtom har mötet med EU blivit en så stor besvikelse att asylsökare har valt att återvända till hemlandet – det land som man av olika skäl alltså har menat sig vara tvingad att lämna på grund av exempelvis krig eller förföljelse.
För Mohammed Kadra och hans stora familj, som också omfattar två bröder med familjer, sammanlagt 13 personer, blev mötet med Bryssel en chock.
I december 2014 betalade de 5 000 dollar per person för att gömda på ett lastfartyg smugglas från Turkiet till Italien. Via Frankrike tog de sig sedan till Belgien och Bryssel.
Men den verklighet som där mötte dem stämde inte alls med de bilder de hade sett på tv i Turkiet och som avgjorde resans mål.
− Det vi såg på tv innan vi reste, var något helt annat än det var. Vi trodde att det skulle vara mycket bättre. På tv såg det så välorganiserat ut och som om där serverades god mat, säger Mohammed Kadra till danska dagstidningen Politiken.
Nej – den belgiska asylmottagningen blev en enorm besvikelse för den stora familjen och det boende som erbjöds liknar han vid ”ett fängelse”. Han, hans hustru och deras dotter anvisades ett rum som de fick dela med en för dem obekant annan syrisk familj. De fick sova i våningssängar och ett metallskåp fick tjäna som rumsavdelare. Toaletten och badrummet låg en våning upp och var gemensamma utrymmen för flera andra.
Efter bara en dag flyttade familjen ut och in i en hyrd lägenhet. Till tidningen uttrycker Mohammed Kadra också sitt stora missnöje med att de belgiska myndigheterna skilde honom och bröderna åt.
I hemlandet Syrien hade han tre butiker som sålde el-artiklar och i Turkiet drev han ett kafé och en restaurang. Men i Belgien hittade han inget jobb, trots idoga försök. Till råga på allt blev hans dotter sjuk, men väntetiden för behandling i det offentliga sjukvårdssystemet i Belgien var en månad – och det hade pappa Mohammed inte tålamod till. Så i stället sökte han privatvård och fick betala 150 euro – lite drygt 1 300 kronor.
För bröderna Kadra och deras familjer var kriget inte enda anledningen till att de flydde. De ville också komma bort från ett ovärdigt liv, antingen om det var ett liv som förtyckt i det egna landet eller som flykting i ett annat. Men det som ingår i ett värdigt liv – exempelvis arbete och självbestämmande – kunde Belgien, menar Mohammed Kadra, inte erbjuda så länge han var där. Så efter bara ett halvår i landet var han och hans bröder så desillusionerade att de inte såg någon annan utväg än att lämna det Europa som inte alls levde upp till deras drömmar för att i stället återvända till Mersin på den turkiska Medelhavskusten – platsen de med människosmugglares hjälp hade flytt från. Där säljer Mohammed Kadra nu vattenpipor, pizzor och fruktjuicer på ett syriskt kafé.
Politiken säger sig ha hört flera liknande historier om syrier som har blivit så frustrerade över de förhållanden som länderna i EU erbjuder asylsökande, att de helt enkelt återvänder till Turkiet, men några närmare uppgifter om hur stor trafiken är i den riktningen finns det uppenbarligen inte.
Inte till Turkiet men väl till Irak tänker Raed Mohamed nu återvända. Han flydde från västra Irak till Sverige – landet han så länge hade drömt om, men som skulle visa sig vara något helt annat när han väl kom till hit.
Höstens flyktingströmmar till Sverige – och inte minst till Skåne – ledde till kaos på flera områden, inte minst när det gällde frågan om boende och tillsammans med flera andra fick Raed Mohamed flytta in i tältlägret i Revinge utanför Lund.
Visserligen var det fortfarande plusgrader när lägret byggdes, men i den höga Nord får man räkna med vinter och strax efter att Raed Mohamed tillsammans med 12 andra asylsökande flyttade in den 14 december, slog Kung Bore till med vit nederbörd och minusgrader.
Men enligt Rebecka Bichis, sektionschef på Migrationsverket, ska det inte vara några problem.
− De här tälten ska klara värre saker än det här, de ska klara jättestormar, säger hon till SVT Skåne.
Men Raed Mohamed är inte alls nöjd med inkvarteringen; när snön smälter läcker vatten in och när vattnet kommer in genom tältduken underifrån blir förstörs både väskor och kläder, menar han.
Mängden flyktingar/migranter har lett till att man har fått ta till provisoriska lösningar för att över huvud taget kunna ge folk tak över huvudet. Bristen på boende har gjort att tältlägret har varit i princip fullbelagt sedan det öppnade, och egentligen är det tänkt att en asylsökande bara ska behöva ”tälta” högst två veckor. Men om det inte finns andra möjligheter blir vistelsen längre – precis som den har blivit för Raed Mohamed.
− Men det är bättre att bo i tält än att inte bo någonstans alls, säger Rebecka Bichis.
Det är dock en uppfattning som Raed Mohamed inte delar.
Till SVT säger han att han valde att komma till Sverige eftersom ”alla pratar gott om det svenska folket, för att människorna här är snälla och bra”. Så långt stämmer tydligen förhandsreklamen – men att bo i tält är svårt för den asylsökande Raed Mohamed, som nu har bestämt sig för att försöka ta sig tillbaka till Irak. Bakom hans beslut ligger, säger han, familjeskäl, men boendesituationen och kylan spelar också in.
Tydligen var det ingen som upplyste honom att vintern som regel är en kylslagen historia i drömlandet Sverige och att det snöar till och med i Skåne.