Muhammed är den siste profeten. Så lyder en central dogm inom mainstreamislam. Det betyder att efter honom kommer det ingen ny uppenbarelse, inget nytt budskap från Gud till människorna. Av detta drar man slutsatsen att Gud nu sagt allt som är värt att säga. Det sista budskapet måste också vara det fullkomliga. Det behövs inga fler. Och det är också vad mainstreamislam hävdar.
Därför blir man så besviken när man upptäcker alla fel och brister i Koranen, den sista uppenbarelsen. Den motsvarar inte förväntningarna. Man undrar varför inte Gud tog chansen att säga allt som är värt att säga till människorna? Det skulle ju inte komma fler chanser.
Gud sa till exempel ingenting om evolutionen. Vi fick istället vänta ända till Darwins bok Om arternas uppkomst kom ut 1859, mer än 1200 år efter Muhammed. En ursäkt för denna försummelse skulle kunna vara att Gud kände till evolutionen, han är ju allvetande, men Muhammed gjorde det inte och Gud kunde helt enkelt inte förklara den för honom. Då uppstår frågan: vad är meningen med en profet när han bara kan förmedla sådant som han själv känner till och begriper? Är det inte meningen att vi människor ska få reda på något nytt, något som vi inte kan ta reda på själva?
Tyvärr innehåller Koranen ingenting som inte Muhammed och hans samtida själva skulle ha kunnat skriva. Påstår man att en människa inte skulle ha kunnat skriva Koranen för att den är så ”språkligt högtstående”, ja, då underskattar man människan och har förmodligen inte läst Shakespeare.
Om det skulle finnas en Gud, och han ville meddela människorna viktiga saker, vore det väl rimligare att göra det kontinuerligt, inte bara sluta abrupt mitt i en ofullständig mening så att säga. Nu finns det faktiskt muslimer som påstår att det har kommit fler profeter efter Muhammed. Ingen av dessa profeter lyckades dock med det som Muhammed misslyckades med, nämligen att komma med någon övermänsklig kunskap.
Den kändaste muslimske profeten efter Muhammed är förmodligen indiern Mirza Ghulam Ahmad (1835-1908). Hans anhängare kallas ahmadier. De har i övrigt ungefär samma trosuppfattningar och bruk som mainstreammuslimer. Dock försökte Mirza Ghulam Ahmad – till skillnad från Muhammed kände han till den – integrera evolutionen i sitt teologiska system. Det gick si så där. Men han försökte!
En mindre känd sådan grupp, och betydligt mer heterodox än ahmadierna, är det amerikanska samfundet Moorish Science Temple, grundat 1913. Dess profet var en afroamerikansk cirkusartist, ockultist och aktivist för de svartas rättigheter som kallade sig Noble Drew Ali. Han föddes år 1886 i North Carolina som Timothy Drew.
Det finns ett fint fotografi av profeten Noble Drew Ali. Han står och poserar i någon slags ”orientalisk” skrud med höger hand lagd på bröstet och en fez på huvudet. Jag tycker det är stiligt med fez och kan inte låta bli att digga hans stil. Han ser ut som en levande kliché av ”en vis och ädel oriental” som lösgjort sig ur sidorna i en serietidning eller ett av 20-talets billiga pulpmagasin som Weird Tales och Amazing Stories. Tur att Noble Drew Ali inte hade något emot att låta sig avbildas. Han föregångare Muhammed ska ha förbjudit avbildandet av levande varelser, sådana som har ”själ”. De flesta nutida muslimska teologer tillåter dock fotografering, men inte avmålning. Konstig distinktion, men foto gick väl inte att undvika.
Men kläder och pose gör inte en profet. Han måste ha en uppenbarelse att komma med, och det hade han: en helt ny Koran! Den nya Koranen kallade han De sju cirklarnas Koran (Circle Seven Koran). En bra sak med denna Koran är att den varken innehåller några otäcka straff eller maningar till jihad. En klar förbättring, alltså.
Noble Drew Alis budskap är en slags pulp fiction-religion som blandar tidens science fiction med ockultism och populärkulturell orientalism. Den liknar delvis scientologin, skapad av pulpförfattaren L. Ron Hubbard. Profeten Noble Drew Ali påstod sig ha mött en magiker i en pyramid i Egypten som initierade honom i hemlig kunskap, och gav honom en okänd del av Koranen, som ska ha gått förlorad. Han påstod sig dessutom inte bara vara en ny profet i Muhammeds efterföljd utan en reinkarnation av den arabiske profeten!
Noble Drew hade inte bara ett pulpigt utseende, berättelsen om hur han blev kallad till profet i en egyptisk gravkammare skulle kunna gå för ett riktigt bra pulp fiction-äventyr, kanske av min favoritskräckförfattare, H. P. Lovecraft, som ju skrev för både Weird Tales och Amazing Stories. Jag tänker särskilt på den där skräckhistorien som Lovecraft spökskrev åt den fingerfärdige magikern Harry Houdini: ”Imprisoned with the Pharaohs” (1924).
Noble Drew Alis lära innehåller också en del underlig rasmystik: ett virrvarr av stolligheter, men kontentan tycks vara att afroamerikanerna egentligen är så kallade ”Moors” eller ”morer”, en påhittad orientalistisk kliché till ”ras”, och borde särskilja sig genom att lägga ”El” till sina namn (som Jor-El och de andra invånarna på planeten Krypton). De borde dessutom kalla Gud vid det arabiska namnet ”Allah”. Detta med ”morer” var väl ett försök att ge de svarta högre status. Slutligen, och detta är enligt min mening som fezfetischist det viktigaste budet, alla medlemmar var ålagda att bära fez!
När den amerikanske profeten dog 1929 utbröt en konflikt om vem skulle efterträda honom mellan brodern Edward Mealy El och chauffören John Givens El. Den senare hävdade att han var en inkarnation av Noble Drew och därför hade större rätt. En sista märkvärdig sak: Noble Drew Ali skulle bygga ett nytt Kaaba – det kubformade templet i Mecka – i Chicago! Synd att det inte blev av kan man tycka, med den senaste olyckan i Mecka i färskt minne, där hundratals pilgrimer dog. Amerikanerna hade nog skött vallfärden bättre än saudierna.
Om någon i våra dagar av globalisering och internet hade gjort samma sak som Noble Drew Ali hade han sannolikt fått en dödsfatwa på sig av de där – ni vet vilka – som saknar humor.
Mohamed Omar