Som enskild person vill man ju gärna anamma goda föresatser och ha förhoppningar inför ett nytt år. Här har man ju åtminstone vissa möjligheter att själv påverka utfallet. Värre är det med den stora bilden; världen och det egna landet. Det finns ett uttryck; Att sia är svårt, att sia om framtiden är ännu svårare. Nog så sant! Trotsande denna ”naturlag”, vad skall man tro?
Kriget i Syrien är inne på sitt femte år. 11 miljoner människor har nödgats lämna sina hem, 250 000 personer har dött och miljoner är på flykt. Terror och krig skapar fortsatta folkomflyttningar i arabvärlden i allmänhet och Syrien i synnerhet. Trycket på Europa fortsätter och kommer att påverka hela EU-bygget och synen på såväl asylrätt som gränskontroll. Att FN:s säkerhetsråd för en gångs skull kunde enas i december 2015 om en plan för en syrisk fredsprocess är åtminstone ett halmstrå av hopp även om oddsen är skyhöga för att man skall lyckas. Att USA, Ryssland och Frankrike kunnat samordna sina flygattacker mot Islamiska staten (IS) är också ett positivt tecken även om Rysslands stöd till Bashar-al-Assad är en försvårande omständighet. Putin, geopolitikens cowboy och skarpskjutare, bombar enligt uppgift även rebellgrupper som är emot Assad. Det finns dock kunniga och trovärdiga bedömare som fortfarande hävdar att om Assad försvann, situationen i Syrien skulle bli ännu värre genom IS:s och sunnimuslimers attacker mot shiiter inom den alawitiska folkgrupp som Assad tillhör samt mot kristna. Nästan ingenting är svart eller vitt utan en gråzon. Faktum kvarstår; Syrien är ett av det mest kaosartade länderna i världen och stormakter som USA, Ryssland, Iran och Saudi Arabien har delvis helt oförenliga intressen. Och mitt i denna diplomatiska mardröm IS som får betraktas som en sue generis.
När det gäller ekonomin 2016 så står det klart att tillväxttakten i utvecklingsländerna avtar och då framför allt i Kina. Genom en expansiv penning- och finanspolitik har Kina försökt åstadkomma en mjuklandning. Men landet lider av stora strukturella problem skuldkriser, ineffektiva och korrupta företag och monopol, överspekulerad börs mm. Sedan 2010 har utvecklingsländernas årliga tillväxt halverats från ca 8 procent till ca 4 procent 2015. Utvecklingen ser ut att fortsätta 2016. BNP-tillväxten inom EU uppgick 2015 till ca 1,5 procent och mycket tyder på att man hamnar här även i år. Den Europeiska Centralbanken (ECB) fortsätter sin extremt expansiva politik med en negativ ”deposit rate” samt fortsatta stora köp av obligationer, s.k. ”Quantitative easing” för att spä på likviditeten. Många anser att penningpolitiken nu gjort sitt inom EU och att det är strukturella reformer som måste till, inte minst inom arbetsmarknadsområdet. Vidare förordas finanspolitiska satsningar inom infrastruktur, forskning & utveckling, miljö mm. ECB:s målsättning angående inflationen är ca 2 procent medan inflationen de facto är näst intill obefintlig. Ännu återstår stora volymer dåliga lån i det europeiska banksystemet och som bidrar till bankernas obenägenhet att låna ut till den reala sektorn. Ett positivt bidrag till den reala tillväxten är att det finns skäl tro att oljepriserna kommer att ligga kvar på en relativt låg nivå.
USA:s ”riksbank”, Federal Reserve, höjde i slutet av förra året räntan efter närmre tio år av successiva sänkningar. Med stor sannolikhet kommer vi att få se fortsatta höjningar redan i början av 2016.
Europas och USA:s räntor går således för tillfället i motsatt riktning. Enligt skolboken borde detta, ”ceteris paribus”, innebära en stärkt US-dollar. En svagare Euro skulle ju dessutom via importen påverka inflationen i positiv riktning. Om räntehöjningen i USA fortsätter och blir påtaglig kan vi räkna med finansiell turbulens även i Europa och Asien. Det finns många tänkbara effekter. Exempelvis avsåg inte mindre än 80 procent av nyemitterade företagsobligationer 2010-2014 i USA s.k. ”junk bonds”, d.v.s. lån med en låg ”rating” eller hög risk. Här har man redan sett effekter på fonder som specialiserat sig på investeringar i just ”junk bonds”. När investerarna snabbt vill ha tillbaka sina pengar tvingas fonderna sälja forcerat vilket trycker ned priset och upp räntorna på obligationerna och det hela blir till en ”vicious circle” med panik och möjliga kreditförluster i slutänden för de banker som lånat ut till fonder som arbetar med ”leverage”.
En ödesfråga för EU, förutom hanteringen av migrationstrycket, är den kommande folkomröstningen i Storbritannien angående EU-medlemskapet. Utfallet kommer inte minst bero på vilket förhandlingsresultat regeringen Cameron kan uppnå. Syftet är att få tillbaka nationell beslutanderätt i vissa frågor som EU-medlemmarna tidigare avsagt sig. Till skillnad mot när Storbritannien röstade om EG 1975 då det endast var en kommunistisk tidning, Morning Star, som var för ett utträde så pläderar många ”main stream” media i dag för ett utträde. En återhållande faktor kan möjligtvis vara att Skottland hotat med en ny folkomröstning om att lämna ”United Kingdom” och bli en helt självständig stat. Ett utträde från Storbritanniens sida, tillsammans med oenigheten i migrations- och gränskontrollfrågorna kan innebära slutet för EU i sin nuvarande form. Något positivt på sikt men sannolikt en lång och plågsam process.
När det gäller svensk inrikespolitik finns tyvärr ingen anledning att hysa några stora förhoppningar. Vi får leva med en svag socialistisk regering som inte möter någon opposition värd namnet trots en icke socialistisk majoritet i parlamentet. Att den famösa Decemberöverenskommelsen fallit tror jag inte med nödvändighet innebär att oppositionen kommer att lägga fram ett gemensamt budgetförslag. Detta förutsätter att allians partierna gör gemensam sak med Sverigedemokraterna (SD). Hittills har man hellre bidragit till att köra landet i botten än att acceptera att SD finns. Att Unibets odds för att socialdemokraterna skulle göra ett bättre val än 2014 ger 12 ggr insatsen säger det mesta om folkets förtroende för Löfven & Co. 80 procent av Sveriges arbetstagare kommer att få en lägre disponibel inkomst i år på grund av främst höjda skatter. En av de få reformer, förutom direkta skattesänkningar, som alliansregeringen lyckades med, Rut- och Rotavdrag, eroderas och en helt ny bransch går under eller vingklipps kraftigt.
Hur det kommer att bli med gränskontrollerna och antal asylansökningar återstår att se. Klart är att Sverige kommer att fylla på de stora problem vi redan har dragit på oss i massinvandringens spår. ”Rätten att söka asyl” har blivit ett mantra hos de som vurmar för fortsatt massinvandring. Denna ”asylrätt” stammar från dels FN:s flyktingkonvention 1951 samt i FN:s förklaring av de mänskliga rättigheterna. Urgamla konventioner och traktater måste till sist anpassas till nutida förhållanden.
Det finns endast en radikal lösning på den prekära situation som Sverige befinner sig i; att införa ett moratorium avseende asyl innebärande att Sverige inte tar emot några asylsökande eller anhöriga under de kommande säg två åren. Möjligtvis kan vi ta in några tusen s.k. kvotflyktingar.
Samtidigt kan vi öka vårt bidrag till internationella hjälpinsatser för flyktingar samt kräva en översyn av de aktuella konventionerna rörande flyktingar, EU:s externa gränskontroller, Schengen m.fl. Gud hjälpe oss!
Olof Hedengren