År 2015 var året då verkligheten kom ikapp svenska föreställningar om att det gick att föra en asylpolitik som kopplats bort både från verkligheten och övriga EU.
Det är remarkabelt hur länge det svenska etablissemanget körde huvudet i sanden. I september arrangerades ”refugees welcome” på Medborgarplatsen i Grön Ungdoms regi. Statsministern höll tal om öppna gränser och även Anna Kinberg Batra ville delta.
I oktober hölls sedan regeringens PR-jippo ”Sverige tillsammans” där det sjöngs halleluja medan antalet asylmigranter klättrade upp i två tusen per vecka. För hela året erhölls den unika siffran 165 000 asylmigranter, varav 35 000 var så kallade ensamkommande som uppgav en ålder under 18 år.
I november var festen över och kranarna har i någon mån vridits åt, men nu kommer baksmällan på allvar. Redan under 2014 och 2015 skenade migrationskostnaderna, men det berodde på den tidigare utvecklingen. Så vart är vi på väg nu?
Statsskulden växer trots högkonjunktur, trots att regeringen höjer skatterna och försöker spara. Det är ju något av ett slitet skämt, men skulle inte migrationen vara lönsam? Och vart tog förresten alla keynesianer vägen? Det är ju nu vi ska spara och förbereda oss inför nästa lågkonjunktur.
Det är, emellertid, inte i första hand genom statsbudgeten vi ska följa utvecklingen, utan i kommunernas ekonomi och verksamheter. Av landets 290 kommuner har 86 anmält sin egen socialtjänst för att man inte klarar sina åtaganden och trenden är ökande. Dessutom ska nu 70 000 elever som inte kan svenska in i utbildningssystemet, in i ett redan fallerande skolsystem och med resurser som måste omfördelas från annat. Kollaps, förfall eller bara ett samhälle som slits isär? Välj själv.
Nu hör till saken att många i Sverige inte ser så allvarligt varken på ekonomi eller dysfunktionella samhällsinstitutioner. Det är ”världsliga ting” för många vardagsfilosofer som obekymrat fortsätter att stödja Centern eller Vänsterpartiet, kanske för att man själv har bra privatekonomi och inte har sina barn i skolor med hög andel barn till asylmigranter. Till saken hör att många svenskar inte så gärna klagar, trots att man kanske borde.
Men nu tillkommer en helt ny aspekt. Efter att DN kritiserats för att ha mörkat omfattande övergrepp på konserter i Kungsträdgården kommer nu en ström av vittnesmål om vålds- och sexualbrottslighet med uppenbar anknytning till migrationsvågen. Det är lite mer svårsmält. Många som tycker att ekonomi är ointressant har lättare att relatera till unga kvinnors säkerhet.
En ännu större skara anser att media och myndigheter borde berätta precis som det är. Men det gjorde inte polisen när man enligt ett internt direktiv beslutade att undanhålla allmänheten statistik om grov brottslighet med koppling till asylboenden, åtminstone temporärt. Journalisten Sakine Madon har tagit emot ett fyrtiotal vittnesmål från journalister som tillstår att man vinklar nyheter för att inte gynna SD. Utöver migrationens ekonomiska problem har vi alltså ett kriminalitetsproblem och ett dokumenterat sanningsproblem.
Det är baksmälla, om något.
Och nej, baksmällan blir inte kortvarig. Detta har bara börjat. Bostadsbristen blir alltmer akut och just nu brottas Migrationsverket som bäst med att ta hand om de över 100 000 asylmigranter som anlände i höstas. Deras boendeytor krymper och väntetiden för att få asylbeslut lär dröja upp till två år. Och vad händer när tusentals börjar få avslag? Vart är vi på väg?
Prognoserna ”på sikt” är inte heller särskilt hoppingivande om vi ser till hur områden med mycket hög andel asylmigranter fungerar idag.
Dessutom har asylmigrationen inte upphört, bara minskat. Dagsaktuella siffror anger ungefär 1000 personer i veckan, alltså ytterligare 50 000 i år om trenden står sig, förvisso högst osäkert åt båda hållen.
Prognosen för 2016 är alltså bekymmersam och tyvärr ser det inte bättre ut för 2017.
Tomas Brandberg