Sveriges radio, Sveriges television och Utbildningsradions vara eller icke vara som statligt, och av allmänheten, licensfinansierat public service-bolag tillhör de evighetsdebatter som aldrig får ett slut, eftersom inget tyder på att public service kommer att få ett slut.

Den senaste tiden har en lång rad kontroversiella rekryteringar av kända vänsteraktivister till SVT fått fler och fler att kasta ljus på den extrema politiska slagsida som råder inom public service. Är ett mediebolag ute efter att förmedla en känsla av neutralitet och objektivitet kan det vara en bra idé att inte ge viktiga uppdrag till personer som byggt sina karriärer på politiska ställningstaganden. Att en stor majoritet av public service anställda röstar rött eller grönt har länge varit allmän kännedom. Att det skulle kunna påverka programutbudet, nyhetsvinklarna och ämnesvalen förnekas dock konsekvens av de ansvariga.

Omedelbart när SVT:s nya vd Hanna Stjärne tillträdde i januari i år deklarerade hon att hon ville ”öka mångfalden” i personalen. All mångfald verkar vara av intresse. All utom politisk. Åsiktshomogeniteten är fortfarande bedövande och fördjupas av Stjärnes rekryteringar.

Frågan är hur de som är kritiska till denna inriktning ska förhålla sig. Från borgerligt håll finns en ymnig kritik mot public service som oftast bygger på att SVT och SR inte ska konkurrera med privata mediebolag eller spendera för stor del av licenspengarna på lättsamma lekprogram. Det är inte en oviktigt eller oriktig kritik. Men det berör inte frågan om hur public service syfte och integritet påverkas av den politiska slagsidan och den nya chefens alltmer aktivistiska anställningspolicy.

”Oberoende” brukar vara en av de hörnstenarna i det argumentationsbygge som public service vilar på. Oberoende från politikers inflytande, däremot inte från politiskt inflytande. Hur står det då till med oberoendet?

För public service är ett i grunden gott koncept om verksamheten klarar av att spegla det samhälle det finns till för. I Sverige har formen dessvärre fyllts av ett innehåll som snarare riskerar att öka polariseringen än att ge en allsidig bild av samhället.