Att vi lär av våra misstag gäller också inom politiken. Få politiska ledare av betydelse har lyckats utan en tid i kylan. De kan ha blivit ofrivilligt utstötta och misstrodda, till och med brännmärkta, kanske så illa att ingen har trott på deras återkomst. När de ändå kom tillbaka hade de ofta samlat både erfarenhet och viljestyrka, ja kanske även kommit på nya grundtankar som fick dem att segra över sina medtävlare.
Inte alla som i dag följer den ungerske premiärministern Viktor Orbán och hans politiska roll minns att det fanns en ”Orbán 1” En som till synes gick utan möda från seger till seger, ja som enligt många var det postkommunistiska Östeuropas hopp. Något fattades honom ändå och 2002 miste Orbán sitt mandat. En vänster- respektive liberal koalition trädde till efter en skicklig men delvis bedräglig valkampanj och Orbán fick kämpa hårt i motvind för den återkomst som inföll med 2010 års val. Så sent som förra året återvaldes han ändå med en förkrossande två tredjedels majoritet – något unikt i ungersk historia.
Om den kamp som Viktor Orbán sedan 2010 har fört kan mycket sägas. Sällan torde en europeisk ledare ha fått ta emot så mycket kritik, sådant ovett och bitvis hat som denne envise ungrare. Många har velat kasta ut Ungern ur EU eller i varje fall se Orbán åtalad för påstådda brott. Jag har själv sett svenska vänsterpolitiker med anletsdragen förvridna av avsky fördöma honom som om han hade varit en simpel självhärskare, en mörk kvarleva från mellankrigsårens ungerska pilkorsrörelse mer än en parlamentariskt ansvarig 2000-talspolitiker. EU som gjort sina utryckningar har funnit att Orbán måst frias från att ha brutit unionens regler.
Vad beror då detta agg på, måste man fråga.
I en diger antologi söker den brittiske seniorjournalisten John O’Sullivan (tidigare cheftredaktör på tidskriften Spectator) hjälpt av den ungerske statsvetaren och ledamoten av sitt lands vetenskapsakademi Kálmán Pócza reda ut begreppen. Bokens titel The second term of Viktor Orbán antyder att det just är den nye, förändrade ”Orbán 2” som ställts i centrum medan underrubriken Beyond prejudice and enthusiasm antyder att de söker se sitt föremål med kritisk distans.
Orbán bidade sin tid efter att ha grundat sitt parti Fidesz (Ungerska civila alliansen) 1988. Då hade alla inklusive landets kommunistparti tröttnat på ett ideologiskt förtryck som utlöst så mycket ont men nu gick på tomgång. Värre än förtrycket – aldrig lika starkt som i Östtyskland – var den likgiltighet som spridit sig. Alla tycktes ha mist hoppet, en del sökte klamra sig fast vid makten – men ingen politiker brydde sig längre om Ungern. Orbán levde delvis utanför detta spel. Han sökte bland annat inspiration hos polska Solidaritet. Orbán agerade förtänksamt, drev studentpolitik utanför de gängse spåren, men ville inte kalla sig ”dissident” – ordet stod på den tiden för en person som flyr sitt land och inte vill slåss för dess frihet.
Viktigt var att den ungerska oppositionen efter kommunismens fall höll låg kvalitet. Den bestod av människor som blivit delar i systemet. De hade kvar privilegier och fördelar och ville inte helhjärtat ändra på saker och ting. Dessa drag märks även hos den vänster som nu bekämpar Orbán och som i sin förening av oseriös politik, amatörmässighet och en hasard- och bluffmentalitet med rötter i kommunisttiden stör hans och många andras rättskänsla. När Viktor Orbán för fram Ungerns förkommunistiska arv och hävdar att landet bör hylla kristna värden (han är själv troende med drag av kalvinsk stränghet), rasar de som stödjer vänsterpartiet SZDSZ. De utgör en radikal intelligentsia som låter sin ilska utlösa presskampanjer stödda av deras gamla kontakter i Europa. De som läser sådana medier får nu höra att Orbán är en diktator, fylld av sin egen storhet och därtill en lömsk antisemit. Att Orbán helt oavsett vad han tycker låter oppositionella medier fortsätta som förut – även de som en gång applåderade kommunistregimen – liksom att han har sökt bromsa förintelseförnekandet i Ungern vill inte dessa medier veta av.
Ungern bar då den gamla regimen fallit tunga spår av fyrtio års enpartivälde. De som haft poster och förmåner under Kadars tid lät inte makten gå dem ur händerna utan hindrade och smädade nu dem som sökte minska statsmakten och befästa individernas rättigheter. Den dåliga vanan dröjde kvar i den vänsterliberala regeringen att låtsas stifta lagar för folkets bästa, medan man i sak skyddade sitt egenintresse. Konsten att manipulera och agera opportunistiskt fann nya utlopp. Den regering som tillträdde 2002 – efter Orbáns valnederlag – ställde ut löften, som man infriade genom utländsk skuldsättning, en metod som fick stöd genom regimens kontakter med likasinnade (eller duperade) krafter i EU, likaså i organ som Valutafonden, varigenom enorma utlandsskulder uppkom. Att ständigt visa ett glättat ansikte i medier och inför internationell publik, samtidigt som man i den inre regeringskretsen insett att räkningen inte gick ihop gjorde förstås de berörda politikerna illa till mods.
Orbáns egen utveckling är tänkvärd. Han har en ganska obemärkt social bakgrund och inledde sin aktiva politikerbana som kämpande nyliberal, en åsikt som på 1990-talet applåderades i styrande Västkretsar. Ungern skulle, var tanken, genom liberal lagstiftning vända ryggen åt den socialistiska praxis som varit så fatal för landets produktivitet och välfärd. Men omvängningen ledde i praktiken till att en grupp spekulanter – liksom i Ryssland – köpte på sig utbjuden statsegendom. Privatiseringen i sig frigjorde helt enkelt inte de skapande krafter eller det entreprenörskap som Orbán och andra hade trott. Den gamla andan bestod medan tidigare apparatmänniskor ännu behärskade de flesta företag och institutioner. Framför allt behöll de sitt grepp om pengarna.
Det var då som Orbán har sagts tappa tron på den rena nyliberalismen. Han förstod – liksom många gjort i Ryssland vid samma tid – att staten genom att helt släppa greppet om företagen enbart hjälpte fram internationella profitörer utan känsla för landet och dess människor, samtidigt som detta väckte raseri hos folkets breda lager. När EU vägrade att – som skett under de vänsterliberala åren – släppa till lån för att Ungern skulle kunna dämpa den nya finanskrisens yttringar slutade Orbán att söka behaga omvärlden. Han ville bara gynna landet. Nu satte han Ungerns intressen i fokus, inte det vaga begreppet EU. Samtidigt som han uppfyllde EU:s krav ansåg han sin regering ha rätt att avgöra vilka EU-beslut som man borde följa och inte. En ny grundlag och reformer i myndigheternas arbete genomfördes.
Omvärlden utsatte nu Ungern och Orbán personligen för en svartmålning som torde sakna motstycke i Europa efter 1945. Medier och kommentatorer som inte brytt sig om Ungerns pressfrihet då vänsterliberalerna styrde, utsatte nu Ungern för granskning med lupp. Nya lagförslag tolkades negativt, och regeringen tillskrevs utan skäl antidemokratiska avsikter. Det faktum att partiet Jobbik – som Orbán inte samverkade med – fått starkt väljarstöd ansågs i sig bevisa Orbáns högerextremism. De som ville förklara Fidesz segrar med leda vid den tidigare vänsterliberala regeringen talade för döva öron. En händelse som inträffade 2014, då vice ordföranden i Socialistpartiet (det tidigare kommunistpartiet) Gábor Simon greps i Österrike med 700 000 oförklarade euro på fickan och i sällskap med en ökänd sedelförfalskare, tystades ned.
När Ungern i höstas var affischnamn på Bokmässan i Göteborg protesterade som bekant andra deltagare mot det ”extrema” landet. Men när den ungerske författaren och nobelpristagaren Imre Kertesz för några år sedan ombads att bli intervjuad av New York Times och förklarade att han visserligen aldrig försvurit sig åt någon regering men heller inte såg några större fel hos regeringen Orbán, avstod tidningen enligt uppgift helt enkelt från publicering. Sådant agerande är i dag legio.
Också svenska medier behandlar Viktor Orbán med avsky, okunnighet och oförstående. Våra borgerliga partier och medier ger honom högst pliktskyldigt stöd. Få orkar granska hans insatser på ett öppet sätt, och hur Orbán agerar sätts aldrig i sitt historiska sammanhang. Orbán slåss dock med ett land som länge var totalitärt. Han har sett stora svagheter hos dagens globaliserade ekonomi och agerar därefter. På flera sätt är han en pionjär. Många önskar att han mera ville betona rättsstatens friheter, men han inskrider inte mot oppositionella medier och ger inte sällan efter för politiska krav som går honom emot. Som en hård reaktionär kan man knappast uppfatta Orbán. Han vill primärt ge människor en trygghet varvid han ger nationalstaten och den ansvarsfulla finanspolitiken en huvudroll, samtidigt som hans Ungern skall hålla på EU:s gräns- och migrationslagar.
Kanske är det Orbáns allvar och konsekvens som väcker sådan irritation, hans frihet från medial följsamhet parat med skuldkänslor hos svagare själar som en gång stod på kommunistmaktens sida eller underlät att ifrågasätta den. Psykologi bildar i vart fall roten till många av de missförstånd och den ovilja som nu möter Viktor Orbáns Ungern.
Carl Johan Ljungberg, fil. dr
The second term of Viktor Orbán: Beyond prejudice and enthusiasm. Red. John O’Sullivan och Kálmán Pócza, Danube Institute och Social Affairs Unit, 2014.